"Älska mig därför,

så att Jag må nämna dig vid namn

och fylla din själ med livets ande."

Ovanstående är ett budskap från Gud till människan, en del i den uppenbarelse som manifesterades genom Bahá'u'lláh, Bahá'í-trons grundare. Jag läser ibland om människors fruktan för döden, och om hur de ofta beskriver denna rädsla som en skräck för att bara försvinna och glömmas bort utan att ha lämnat några avtryck. Denna ångest inför att bli utplånad kan övervinnas genom en övertygelse om att Gud inte glömmer bort någon, och att detta är tillräckligt. Andra försöker bli ihågkomna genom att åstadkomma något som överlever deras tid på jorden.

En människa kan bara bli ihågkommen genom sina handlingar och de människor hon påverkat. Kanske framför allt sina egna barn, som även representerar ett genetiskt avtryck, men de flesta försöker göra sina namn kända för en avsevärt störra skara. Denna drivkraft, som alltså bottnar i en ångest för att dö bort och bli bortglömda för världen efter några decennier, kan få en människa att investera avsevärt med tid och kraft för att bli känd eller rent av berömd. Hon vill lyckas som författare och skriva en bestseller, som skådespelare och bli en filmstjärna, som musiker och slå igenom med sitt band, som idrottare och lägga ner tiotusentals timmar på att nå världstoppen och guldmedaljerna, som politiker och blir vald till de allra tyngsta uppdragen, som journalist och åtminstone se sitt namn under varje artikel hon skrivit.....

Visst finns det andra drivkrafter bakom detta att människor söker sig till aktiviteter som kan leda till berömmelse, men död-och-bortglömd-ångesten finns med i alla sammanhang där människan försöker prestera något. Och även om man inte blir världsberömd kan en liten smula kändisskap skapa ett lugn för stunden. Maria Agrell, som är en av de mer kända svenskspråkiga bloggarna, säger att hon genom att blogga kan skjuta ifrån sig döden. Hon förklarar det så här:

"Jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är väldigt läskigt. (...) när jag nu skriver ned allting som jag upplever så känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem. (...) Jag kommer inte att vinna ett nobelpris eller en Oscar, jag kommer antagligen inte skriva in mig i några historieböcker. (...) om jag bloggar så sprider jag ut det lite. Man berör en människa här eller där och sina vänner. Många tycker att Internet är så läskigt därför att allt man skriver finns kvar jättelänge, men för mig är det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck."

Bloggandet har under de senaste fem åren exploderat som kanske ingen annan företeelse tidigare i mänsklighetens historia. Och fortfarande ökar antalet bloggare och antalet uppladdade blogginlägg lavinartat. Det finns dock ett krux, en stötesten när det gäller resonemanget ovan om att nå en berömmelse som överlever när man själv är borta – och det är att nästan alla bloggare publicerar sig under pseudonym och därmed är anonyma för världen. Maria Agrell finns bland dem som börjat samla sina blogginlägg kring något tema och publicera dem som en bok under eget namn. Men 99 procent av alla bloggare, och artikelförfattare på Wikipedia för den delen, presenterar sig som "janne343", "bloggoholisten", "heltom" eller något liknande. Det egna namnet går således inte till världshistorien, så man kan fundera över vad som egentligen driver bloggarna. Kanske överväger de att röja sin identitet när bloggen har blivit känd och uppskattad? Min gissning är att bloggandet liksom insatserna för Wikipedia är starkt vanebildande samt att vissa upplever att de har ett budskap till mänskligheten som är så viktigt att det måste föras ut.