Detta är en ny epok av mänsklig kraft. Alla världens horisonter är upplysta och världen skall i sanning bli såsom en trädgård och ett paradis. Tiden för enhet mellan människosönerna har kommit och sammanförandet av alla raser och klasser... ('Abdu'l-Bahá)

 

 

"Sök sanningen. Sanningen skall göra er fria." Sålunda skall vi se sanningen i alla religioner. ty sanningen finns i alla och sanningen är en! ('Abdu'l-Bahá) 

Jag drömmer då och då om Jesus. Inte den 30-årige sonen till Gud som enligt de kristna kom till jorden för att frälsa oss från synd, inte heller om den 30-årige Uppenbararen av Guds ord som enligt bahá'íerna kom till jorden för att ge människorna kunskap om det eviga livet. Jag drömmer om en äldre bror till en flicka – som finns på riktigt och vars namn jag inte vill avslöja – och denne äldre bror, Jesuf, visar sig i drömmarna vara Jesus.

Man påstod att vi var nationens fiender och att vi gick Sovjetunionens ärenden. När jag, Roger och Jesuf gick runt och sålde partiets tidning smällde man oftast igen dörren i ansiktet på oss innan vi hunnit säga: "Hej, jag undrar om ni vill köpa arbetartidningen..." Ibland vrålade lägenhetsinnehavaren: "Jag är en riktig arbetare. Jag jobbar varje dag medan ni springer runt och leker Stalin!" Rätt åt oss, tycker jag nu. Men jag jobbade faktiskt också, på ett valsverk. Jag var en arbetare, son till arbetare, till skillnad från de flesta av mina kamrater i partiets ungdomsförbud. De var medelklasslynglar som gjorde uppror mot sina läkare och advokater till föräldrar. Jag tror att jag egentligen gick med i partiets ungdomsförbund för att Jesuf var med där, och jag var djupt förälskad i hans syster, Illusion.

Jag tror att jag hoppades på att Jesuf någon gång skulle bjuda hem mig. Men det gjorde han inte. Sedan dess har jag gjort resa i alla bemärkelser. Jag har svårt att förstå hur jag kunde känna någon sympati för det där partiet. Partiet har förvisso också gjort en resa i min hemkommun. På min tid fick de ungefär 6 procent av rösterna i kommunalvalet. Nu är Roger kommunalråd, andra mandatperioden, och partiet  har fått över 80 % de två senaste valen. Jag gissar att befolkningen tröttnade på sossarna, som hade regerat kommunen sedan arbetarklassen började betraktas som människor och demokratin infördes.

Jag vet inte var Jesuf finns idag. Jag har sökt, i förhoppningen att han lagt ut sin adress på Eniro eller någon annanstans på Internet. Men han finns helt enkelt inte. Hans syster Illusion är på andra sidan Atlanten, så mycket mer vet jag inte. Jag hoppas att hon är lycklig. Men det verkar hon inte vara, efter vad jag har hört. Hon övergav sin man och deras barn för Sin ungdomskärlek, en före detta rockstjärna. Han ringde upp henne i Sverige efter 15 år, och då stack hon bara ifrån man och barn. Samtidigt bröt hon med sina föräldrar och syskon. Vem hade trott det om den blyga tjej jag en gång kände. Nu kritiserar hon sin exman för att han tagit till flaskan. Hon har omskolat sig till lärarinna där borta på andra sidan Atlanten, så nu har hon många barn istället för sina egna här i Sverige. Hon mejlade till mig om hur hon månar om skolbarnen och deras olika "projekt" där borta, på andra sidan Atlanten. 

Det hade varit bäst för samtliga inblandade om hon hade blivit min hustru. Utom för mig. Det var min smala lycka att hon stack efter den där heta sommaren. Jag har aldrig varit den där farliga, destruktiva typen av man som hon fastnar för. 

Inom varje religion finns en mystisk ådra. Dessa har sitt ursprung i sökares behov av att få ordentliga svar, något som inte huvudströmningarna inom religionerna kan. I mystiken förenas religionerna. En dikt hämtad ur Hinduismens skattkammare beskriver detta:

In i världshavets djupa

famnrinner bäckar stora som små

från många källor berg uppå

Många är namnen och orden

men människor från hela jorden

böjer sig i ödmjuk skrud

inför världens ende Gud,

Dock känd under så många namn.

 

Heliga skrifter kan vara bra, men bokstavstro är farligt. Att blint tro på dessa, av människor författade böcker, är som att peka på månen och tro att fingret är månen (Buddha).

Religionernas mystiker säger samma sak, nämligen att människan ska söka Gud i sig själv. Sufi-mästaren Rumi uttrycker det så här:

Jag är inte gömd i det höga eller lågaInte heller i jorden, himlen ller på tronenDetta är visshet, O älskade:Jag är gömd i hjärtat hos den trogne.Om du söker mig, sök i deras hjärtan.

 

Bahá'í-trons grundare Bahá'u'lláh skrev så här år 1858 i egenskap av Guds budbärare:

O varandets son! Du är Min lampa och Mitt ljus firmes inom dig. Hämta din strålglans därifrån och sök ej någon annan än Mig, ty jag har frikostigt skänkt dig Min ynnest.

Runt alla religionens innersta sanningar finns påbyggnad av riter, traditioner, mytologi, etiska och moraliska normer, sociala funktioner osv. Denna religiösa kosmetika upprätthålls av religionernas kyrkor eller motsvarande institutioner. Dessa aspekter kommit att dominera religionenierna och fått dem att bli oense med varandra. Men det behöver inte vara så. Det är "här" och nu vi ska vända blicken inåt och söka det gudomliga, och enligt dem som vandrat denna väg finner vi underbara ting och har innerliga upplevelser både under vandringen och vid målet.

Bahá'u'lláhs lära innebär sannerligen ett antal innovationer i det andliga livet. Han avskaffade både  präster och munkar, och förbjöd människor att använda andra människor för att bekänna sina synder. Bahá'í är en religion där den troende ensam kommunicerar med Gud flera gånger om dagen. Den dagliga bönen ska också ske i avskildhet. Såväl katolikernas bikt som frikyrkornas tältmöten där skadade människor offentligt ska berätta för församlingen vad de gjort för fel är grova brott i Guds ögon, om man frågar Bahá'u'lláh. De största brotten begår de som tar emot syndabekännelsen i Guds ställe och, naturligtvis, de som organiserar ämbeten där sådana ritualer. 

Det är icke tillåtet att bekänna sina synder och överträdelser inför någon människa emedan detta aldrig har varit, ej heller är, bidragande till att försäkra sig om Guds förlåtelse och ursäkt. Samtidigt leder sådan bekännelse inför de skapade varelsema till en förödmjukelse och förnedring och Gud - upphöjd vare Hans härlighet - önskar icke Sina tjänares förödmjukelse. Sannerligen, Han är Medlidsam och Välgörarnde (Bahá'u'lláhs "The Glad Tidings, s 194).

Fast egentligen är detta inga innovationer. Det är en återgång till det som både Jesus och Muhammed predikade. Var någonstans i Nya Testamentet säger Jesus att det ska byggas kloster eller att man ska bikta sig hos en präst i stället för att själv be Gud om förlåtelse? När Bahá'u'lláh skriver att Han har förhärligat Jesus så betyder det, bland mycket annat, att han återupprättat Jesu lära. 

Jag har funderat en del på hur Gud använde Sina Uppenbarare Moses, Jesus, Muhammed och Bahá'u'lláh för att förmedla Sin vilja och ny kunskap till mänskligheten. Moses förmedlade lagar från Gud till sitt folk. Jesus gjorde offentliga uttalanden, ofta framträdanden inför stora folksamlingar. Muhammed kom ner från grottan i berget med en ny sura till Koranen som någon annan skrev ned när Muhammed reciterade den. Bahá'u'lláh skrev själv från början; senare, efter flera mordförsök med gifter som bl.a störde handmotoriken, deklamerade Han för Sin dotter som skrev ned Hans ord. Men hur gick det till?

(1) Gud talade genom Uppenbararen "när andan föll på", och Uppenbararen hade inget annat val än att lyssna och tala/skriva även om det var mitt i natten.

(2) Gud laddade Uppenbararnas hjärnor redan när Han skapade Dem med kunskaper (som aktiverades i en viss ålder, eller aktiverades stegvis i takt med att Uppenbararen åldrades).

Jag har inte koll på vad judar, kristna och muslimer skrivit om sina Profeter, men Bahá'u'lláh skrev mycket om Uppenbararna eller Gudsmanifestationerna (= Avspeglingarna av Guds budskap). Och Hans son 'Abdu'l-Bahá berättar hur  Bahá'u'lláhs Förborgade Ord tillkom:

Bahá'u'lláh tog sig ofta en promenad längs Tigris strand. Han brukade komma tillbaka och se mycket lycklig ut och skriva ned dessa lyriska pärlor av visa råd, som har skänkt hjäljp och bot till tusentals värkande och bekymrade hjärtan. ('Abdu'l-Bahá citerad i John Esslemonts bok "Bahá'u'lláh och Den Nya Tidsåldern").

Mycket tyder på att både (1) och (2) ovan är tillämpliga: Uppenbararen har en medfödd andlig kunskap som vida överstiger vanliga människors (och som numera kan ses genom uppfinnandet av magnetkameran som "fotograferat" hjärnorna hos stora själar som Dalai Lama). Men många exempel tyder också på att Gud direkt talar till eller inspirerar Uppenbararen, något som kanske inte hade varit möjligt om inte Uppenbararen hade de stora medfödda andliga förmågorna. (1) gäller således, men vore inte möjligt utan (2).

I boken Bahá'u'lláh och Den Nya Tidsåldern – fortfarande efter 80 år den bästa introduktionen till Bahá'í-läran – kan vi läsa att:

"Det är betydelsefullt att ha klara begrepp om Bahá'u'lláhs ställning som Profet. Hans liksom andra gudomliga Manifestationers uttalanden kan indeles i tva grupper, där Han i den ena skriver eller talar endast som en människa, som av Gud blivit anförtrodd et budskap till Sina medmänniskor, medan orden i den andra uppges vara direkta uttalanden av Gud själv. (...) Som vi har nämnt, talar Bahá'u'lláh vid andra tillfällen "på Guds vägnar". I dessa uttalanden är Hans mänskliga personlighet så fullständigt underordnad, att den alldeles är lämnad ur räkningen. Genom Honom vänder Gud Sig till Sina skapade varelser, förkunnar Sin kärlek till dem, lär dem Sina egenskaper, gör Sin vilja känd, kungör Sina lagar till deras ledning och ber om deras kärlek, deras trohet och bistånd. I Bahá'u'lláhs skrifter skiftar ofta Hans uttryck från den ena av dessa former till den andra. Ibland är det uppenbarligen människan som talar, sedan fortsatte skriften utan avbrott, som om Gud talade i första person. Även då Han talar som människa, talar Bahá'u'lláh emellertid som Guds Budbärare, som ett levande föredöme för fullkomlig hängivenhet imder Guds vilja. Hela Hans liv påverkas av den Helige Ande. Därför kan ingen fastslagen linje dras mellan de mänskliga och gudomliga dragen i Hans liv eller lära." 

Jag tror att vi har odödliga själar. Men jag tror inte att de kommer till en plats när vi dör. Det Absoluta, Den Yttersta Sanningen, Gud, Dao, Nirvana – eller vad vi än väljer att kalla det älskade ljuset – befinner sig utanför rumtiden. Detta, att befinna sig utanför tiden och rummet är något som vi knappt kan föreställa oss, men det är till denna icke-plats utan tid – som Bahá'í-läran brukar benämna Abhá-riket – som våra själar söker sig när den fysiska kroppen dött. Våra själars närhet till den älskade Vännen, den andliga avståndet till det underbara Ljuset och den obeskrivbara lycka som följer av närhet, beror på hur vi levt våra liv.

De kristna är vana vid att tänka i begreppen himmel och helvete, hinduer och buddhister på återfödelse. Bahá'u'lláh  (1817 - 1892) förklarar, att det finns många världar, genom vilka våra själar skall passera på sin resa till Gud. I detta livet vilar ansvaret för vår egen själs framåtskridande och utveckling på oss själva. I det kommande livet beror själens fortsatta utveckling på Guds barmhärlighet och bönerna från våra familjer och vänner i båda världarna.

En helg som denna kan vi be för att våra dödas själar ska utvecklas mot mer av endräkt med den underbara Ljusvarelse som är våra själars ursprung. Men vi kan be för våra döda vareanda dag år efter år, och vara förvissade om att våra döda även ber för oss som är kvar i våra fysiska kroppar. Här är en kort bön för de bortgångna:

Du är den Evigt förlåtande,

den Mest Barmhärtige,

vår Hamn och vår Tillflykt. 

Du tar i förbarmande emot dem

som lagt av den jordiska klädnaden

och inträtt i den andliga världen.

Du skingrar deras sorg och omvandlar deras mörker till ljus.

Du låter dem få inträda i lyckans trädgård,

rentvår dem med det renaste av vatten

och låter dem få skåda din prakt på det högsta berget.

Jag ber Dig, o min Längtan och alltings Längtan,
mitt Mål och alltings Mål,
min Drivkraft och alltings Drivkraft,

o Du, som även låter en vingbruten fågel

att finna en tillflykt och ett skydd i Ditt gudomliga näste,
att räkna _ _ _ _ _ _ _ _ bland dem,
som har vänt sina ansikten till Dig
och stått upp för att tjäna Dig.
Låt honom/henne nå fram till Gryningen för Ditt anletes ljus.