Vi som är bahá'íer tror inte på himmel och helvete. Vi tror att själen lämnar kroppen när kroppen dör, men den ger sig inte iväg till någon plats. Gud finns utanför de dimensioner av rum och tid som begränsar oss människor, och därför föds även våra själar ut ur rumstiden när våra kroppar död.

Vi säger därför att själen efter kroppens död är i ett visst tillstånd i förhållande till Gud och detta tillstånd beror på hur vi har gynnat eller skadat själen under jordelivet. De som ägnat sitt liv åt att döda och skada människor och övrigt liv i Guds skapelse kan drabbas av andlig död. Deras själar lämnar också rumstiden, men är så förblindade att ett evigt mörker isolerar dem från både Gud och andra själar. Dessa själar förstår inte var de befinner sig -- de kanske inte ens insett att kroppen är död. Det är detta mörker vi kallar "andlig död". Övriga själar rör sig enligt en andlig naturlag i riktning mot det klarast lysande och oändligt barmhärtiga ljuset hos Den i sig själv varande, för att få vila under Helighetens vinge i en allt mer fullkomlig enhet med Gud och de med stora själar som uppenbarat Guds vilja under sina jordeliv .

I övrigt är det, enligt Bahá'í, omöjligt att förklara själens tillstånd efter döden för oss som ännu lever på Jorden. Vi skulle inte fatta någonting alls. Det ofödda barnet i moderns livmoder skulle inte förstå någonting alls om man försökte berätta för det om hur det blir när det fötts. På samma sätt är det med oss som ännu är i livet på Jorden. Jesus visste vad som skulle ske, men det fanns inget sätt för honom att förklara det så att lärjungarna och människorna skulle förstå vad det var frågan om. Det var enklare att förmedla bilden av ett andligt kungarike. Det är i alla fall frågan om vår andra födelse, och denna gång är kroppen vår fostersäck, sinnet vår navelsträng och väggarna av rum och tid den livmoder vi ligger i. Inget av allt detta kan själen ta med sig.