Bahá'í-trons vagga är Iran. Bahá'íerna är den största minoriteten i det shiia-muslimska Iran. De är ungefär 460 000.

Bilden här ovanför färeställer 16-åriga Mona Mahmúdnizhád som hängdes som straff för att hon som Bahá'í-troende tillsammans med nio andra lärarinnorhade undervisat ett antal bahá'í-barn i hemmet. Bahá'íer har nämligen inte rätt till någon skolgång i Iran.

Förföljelserna av bahá'íer upphörde inte med att Báb och tiotusentals andra mördades på 1850-talet. Det blev avsevärt sämre för bahá'íerna efter den islamistiska revolutionen i Iran 1979 och ayatollornas makttillträde. Relativt snabbt drogs i pricip alla offentliga tjänster och service in för Irans bahá'íer, trots att dessa betalade skatt som alla andra. Muslimer kan gå in i en bahá'í-familjs hus och misshandla och kasta ut familjen, för att sedan ta över huset och all lös egendom och lämna bahá'í-familjen utblottad. Polisväsendet och domstolarna hjälper inte bahá'íerna -- rättssystemet är inte längre till för dem. Inte sjukhusen och skolorna heller. Däremot arresteras bahá'íer slumpmässigt, och många torteras och avrättas. Överlevande spädbarn kan adopteras bort till välbärgade muslimer som inte kan få egna barn (eller söner, eftersom dessa betraktas som mycket mer värdefulla än döttrar).

Det har inte hjälpt att FN, Amnesty och en rad människorättsorganisationer protesterat år efter år och skrivit hundratals rapporter. I Iran kan bahá'íerna behandlas hur som helst utan att någon sätter stopp för dem. Situationen påminner lite om hur tibetanerna har behandlats och fortfarande behandlas sedan kineserna ockuperade Tibet. Liksom buddhisterna i Tibet så tar aldrig bahá'íerna till våld för att skydda sig. Enligt Bahá'u'lláhs läror ska bahá'íer alltid lyda regeringen i det land de bor i om regeringen är rättfärdig. Och om regeringen inte är rättfärdig så får inte bahá'íerna slå tillbaka, använda våld eller på något sätt skada andra människor.

Den 18 juni 1983 blev tio unga bahá'í-kvinnor i Bábs hemstad Shiráz i Iran avrättade. Av de tio kvinnor som torterades och hängdes 1983 var 16-åriga Mona Mahmúdnizhád yngst. Brottet kvinnorna hade begått bestod i att de hade undervisat andra bahá’íers barn eftersom dessa som bahá'íer i Iran inte har rätt till någon utbildning alls -- vare sig 6-åringar eller 20-åringar som vill ha en universitetsutbildning. Mona hängdes på egen begäran sist av de tio lärarinnorna. Hon ville be för de övriga nios själar alltertersom de dog. Monas öde uppmärksammades så småningom internationellt. Nu uppförs pjäser om hennes korta liv och starka tro, och på UTube på Internet finns åtminstone två videor att se på: "The Angel of Shiraz" och "The Angel of Iran.

När det slutligen var Monas tur att hängas haltade hon med (på grund av piskrappen) svåra smärtor och blödande fotsulor ut på fängelsegården och upp till galjen. Där kysste hon repet, tog av sig slöjan och lade själv snaran om sin hals -– förvissad om att hon skulle ta steget till en innerligare samvaro med Gud.

Anledningen till att dödsstraffet tillgreps var att kvinnorna trots tortyr vägrade avsäga sig sin Bahá’í-tro. Dessa avrättningar väckte internationell avsky och kändes för många ovanligt frånstötande eftersom det i regel bara är manliga bahá’íer i Iran som brukar avrättas -- och brottet är enbart att de har en annan tro än majoriteten i landet. Myndigheternas mord på lärarinnorna ledde till skarpa protester från världssamfundet, som uppmanade den iranska regimen att införa grundläggande mänskliga rättigheter för bahá’íerna. Omvärldens påtryckningar medförde att antalet avrättningar åtminstone tillfälligtsvis minskade. Bahá’íerna nekas dock fortfarande grundläggande rättigheter som rätt till utbildning, anställning, att hålla möten, att få polishjälp och det rättsskydd som andra iranier har. Bahá’í är en inhemsk religion i Iran och är som sådan betraktad som hädelse och har förbjudits av de shia-muslimska religiösa ledarna.

Alla muslimska iranier hatar inte bahá'íerna. Faktum är att en majoritet, men en mycket tyst sådan, anser att det är grova övergrepp som begås. Det finns muslimer som i det tysta hjälper bahá'íerna, universitetslärare som på kvällstid i hemlighet undervisar bahá'í-ungdomar i sina hem. Det finns också många muslimer, kristna, judar och zoroastrier som lider svårt i Iran på grund av det nyckfulla och rädda andliga väktarrådets tyranneri. Det finns få vetenskapliga förklaringar till de muslimska ledarnas bahá'í-hat. Bahá'íerna försvarar sig inte ens, vilket babierna kunde göra fram tills dess att Bahá'u'lláh omvandlade Babi-tron till Bahá'í på 1860-talet. Den enda förklaringen till de muslimska ledarnas och deras myndigheters övervåld och förtryck är kanske att Bahá'í står för framtiden, en positiv framtid för mänskligheten, medan Islam tillhör det förgångna -- och att det muslimska prästerskapet i Iran har insett detta och därför fruktar Bahá'í mer än någonting annat.

Enligt Bahá'í är Himlen inte en plats utan ett själens tillstånd efter kroppens död. Det "himmelska" handlar om i vilken grad själen är i samklang i Gud på sin fortsatta resa mot innerlig samvaro -- eller enhet -- med Gud. En människa som begått många onda gärningar under sitt liv och aldrig sökt förlåtelse kan finna att hennes själ är så långt från Gud och det heliga att livet efter döden snarare är ett helvete. Det onda är frånvaron av det goda, helvetet är andliga dödsryckningar efter ett liv utan positiv näring till själen, Satan är ett totalt avskärmande från Gud och det goda och det heliga.

I det dekadenta och korrumperade Iran på 1800-talet var det så illa ställt att man nästan kan tala om en total andlig död. Det är därför inte konstigt att det var just i Iran som sökandet efter en förändring var som störst och att Gudsmanifestationerna Báb och Bahá'u'lláh framträdde just där. Det är heller inte konstigt att de fick Satans arméer emot sig. Äkta tro skrämde nämligen livet ur de myndigheter och det prästerskap som bara tjänade sig själva, och det var inte svårt för präster och myndigheter att dupera kuvade och på sin religion bestulna människor till rasande lynchmobbar som var redo att slakta alla babier de stötte på.

Innan Báb fängslades anordnades flera offentliga debatter där ledar-mullorna färgäves försökte bevisa att Báb hade fel. Vahíd, som sades vara Irans visaste man och shahens konsult, sändes till Báb för att övertyga Denne om att Han måste ha fel. Det mötet slutade med att Báb omvände Vahíd, som förklarade för shahen att "sådan är den övertygelse jag uppnått att intet kan rubba min tro på storheten i Hans sak". Vahíd blev martyr några år senare. Ögonvitnen berättar:

I staden Yazd hade Vahid, "den visaste bland perser", avslutat fyrtio dagars massundervisning. Vahid förkunnade Bábs lära i moskéerna, på gatorna och på torgen. Kort sagt, varhelst han kunde finna lyssnare. Hans fiender rapporterade: "Fastän hans lyssnare stod i rang med de mest uppsatta doktorerna i juridik i Yazd, lät inte en enda av dem höja ett ord till protest. Genom denna tystnad är de ansvariga för den våg av entusiasm, som nu sveper över staden..." Fienderna övertygade guvernören att om inte Vahid hindrades så skulle staden revoltera. Efter lång tvekan lät denne kommendera ett regemente med soldater att omringa Vahids hem. (...) Med fem vänner infann sig Vahid hos guvernören. Under tre dagar talade han till dem om Báb. De låtsades lyssna, men smidde istället planer för en komplott (...) Turbanen rycktes från Vahids huvud och lindades kring hans hals. Han slets till marken och bands vid sadeln på en häst. Djuret piskades och offret släpades längs gatorna. Kvinnor dansade runt hans döda kropp till den stegrade rytmen från trummor och cymbaler. "De stenade och slog till döds den olycklige mannen. Därefter skar de av hans huvud, stoppade det med gräs och skickade det som en trofé tiU Shiráz. Den frenetiska folkhopen gjorde likadant med Vahids kamrater. Det var festdag i Shiráz. Basårorna var prydda med flaggor och glädjen var allmän. Plötsligt blev där total tystnad. Folket i den staden fick skåda en fasansfull karavan, bestående av trettiotvå kameler, var och en bärande på en olycklig fånge, en kvinna eller ett barn. bundna och kastade på tvären över sadlarna, liksom knyten. Vid sidorna gick soldater med ett människohuvud uppstucket på var och en av sina långa lansar. Vahids martyrskap inträffade endast tio dagar före Bábs martyrdöd.

Kvinnor slets från sina män och våldtogs innan de folkmassor som prästerskapet retat upp stenade dem, brände dem eller styckade dem bit för bit. Ett populärt nöje var offentliga avrättningar där babier, och senare bahá'íer slängdes till tigrar och lejon eller bands och stoppades i stora kanoner och sköts iväg. Poeten Tahirih, en av Bahá'í-trons kvinnliga förgrundsgestalter mördades genom att en vakt pressade ner en schal i hennes hals medan två andra vakter höll fast henne. Sedan slängde de ner henne i en torrlagd brunn. Hon var illa skadad, döende, men lyckades ändå få i sig tillräckligt med syre. När de tyckte att hennes död gick för långsamt kastade de ner stenar i brunnen tills hon var helt täckt av stenar. Mulla Husayn -- Bábs första lärjunge -- dog 1849 av ett skott i bröstet, och det var en lindrigare död än många andra babier fick.

De sista åren under 1840-talet och 1850-talet i Iran var som om alla grymheter under den kristna inkvisitionen koncentrerats till ett enda decennium. Det var som om Satan själv hade förhäxat vanliga människor och fick dem att agera som demoner. Torterarna arbetade dygnet runt för att få tillfångatagna babier att avslöja namnen på fler. I olika fängelser, men även offentligt på gator och torg, slets kläderna av fångarna, de bands vid stolpar och piskades till döds. Báb själv piskades i ansiktet och under fotslulorna efter en skenrättegång innan Han sköts den 9 juli 1850. Likheten med Jesus död är slående, och i stort sett alla uländska ambassader i Iran reagerade mot hur babierna behandlades.Man tände eld på skägget och håret på martyrerna och genomborrade deras näsor så att rep kunde trädas genom detta hål. Sedan släpades de efter hästar genom städernas gator.

Alla Bábs lärjungar -- "Den Levandes Bokstäver -- utom en dog. De flesta dödades på samma plats som Mulla Husayn. Tillsammans med flera hundra anhängare hade de förskansat sig vid Tabarsí, omringade av två regementen, infanteri och kavalleri. Nio av Bábs första arton lärjungar föll vid Tabarsi tillsammans med hundratals andra babi-troende. Bábs 18:e och siste av "Den Levandes Bokstäver var Quddús. Denne blev kedjad och tvingades att vandra till Bárfurúsh, sin egen födelsestad. Chefs-mullan lät uppegga folket till hysteri. De slet kläderna av fången. Han fördes barfota genom gatorna, tyngd av kedjor. En larmande pöbel började smäda och spotta på honom. Vid midnatt lät en hängiven vän fora samman vad som återstod av Quddús brända och lemlästade kropp.

Nyheten om Bokstävernas och de övriga babiernas död nådde Báb, som satt fängslad i Chihríq-fängelset. Han kunde varken äta eller skriva på åtskilliga veckor. Snart var tiden inne för Bábs egen död. Tiotusentals babier hade mördats. En av de få ledande babier som fanns kvar var Husayn Ali -- senare känd som Bahá'u'lláh -- från Teheran. Det fanns en löpande kommunikation mellan Báb och Bahá'u'lláh genom Bábs lärjungar. Báb bad följande bön för Bahá'u'lláh, som snart få sin förmåga till uppenbarelser från Gud och sedan axla ansvaret för tron:

"Helga Du, O min Gud", bad Båb, "hela detta Träd åt Honom. Jag önskar ej att detta Träd skall bära någon gren, blad eller frukt, som icke böjer sig ned för Honom på Hans Uppenbarelses dag. Och skulle Du se, O min Gud, någon gren, blad eller frukt från mig, som inte böjer sig ned för Honom på Hans Uppenbarelses Dag, hugg av den, o min Gud, från detta Träd, ty den är icke av mig."