Tyvärr har miljön på våra svenska sjukhus blivit alltmer ateistisk. Sjukvården är som ett träd som aldrig grönskar, som står där effektivt upprätt, men tömt på allt livsblod. Sjukvården tror möjligen att den tillämpar en slags "humanistisk empati" nu när den "befriat" vården från all religion och andlighet. Men faktum är att nedskärningarna har huggit av empatigrenen från trädet också. På de kala grenarna finns numera patienter med ursprung i många olika länder, och därmed också olika religiös bakgrund. Men de finner inte ett endaste blad att vända blicken emot, inte en kvadratmillimeter grönt som kunde stilla deras rädslor och glädja deras själar. Och nedanför det fula trädet på den grå, dammiga och hårt stampade joden står deras anhöriga, många gånger förtvivlade av sorg. De når inte upp till den sjuke eftersom de styrande i den medicinska vetenskapens namn har kapat alla låga grenar. Och ingenstans finns ett grässtrå, ett blad, en blomma som kunde glädja deras sinnen.

Någonstans, långt borta i utkanten av den kala skogen, finns en sjukhuskyrka. Den är alltför långt borta för att de sjuka, om de tar sig ner ur trädet, ska kunna ta sig dit. Och om någon anhörig mot förmodan skulle lyckas så är kyrkan stängd eller övergiven. Och skulle de finna en präst så har denne slutat tro på Gud. Så ser det ut, och jag som sett detta så många gånger vill ropa och fråga om alla har glömt att människan består av både kropp och själ. Är det inte lättare att bota och behandla, är det inte bättre för såväl sjuka och anhöriga som personal om skogen får bli grön igen och fåglarna kommer tillbaka? Är det ingen som förstår att det kan vara underbart för den dödssjuke att lämna sin kropp, men att själva döendet kan vara ytterst plågsamt och skrämmande? Är ateismen ett uttryck för viljan att förneka döden? Nej, låt skogen grönska igen! Låt det andliga och det medicinska arbeta sida vid sida. Skogen må se död ut, men under marken lever rötterna!

All sann läkedom kommer från Gud. Det finns två orsaker till sjukdom. Den ena är materiell och den andra är andlig. Om sjukdomen gäller kroppen behövs ett materiellt läkemedel, gäller den själen behövs ett andligt sådant.

Om den himmelska välsignelsen vilar över oss när vi blir botade då först kan vi bli fullt friska, för läkekonsten är endast det yttre och synliga medlet genom vilket vi erhåller himmelsk läkedom. Om inte anden blir botad, är inte kroppens helande värt någonting. Allt ligger i Guds händer och utan Honom kan vi inte åtnjuta hälsa.

Det har funnits många människor, som till slut dött i just den sjukdom, som de ägnat särskilda studier. Aristoteles, till exempel, som gjorde specialstudier över matsmältningen, dog i en magsjukdom. Aviseu var hjärtspecialist men han dog i en hjärtsjukdom. Gud är den store barmhärtige Läkaren och Han ensam har makt att ge verklig läkedom.

Alla varelser är beroende av Gud, hur stor deras kunskap, makt och oberoende än förefaller vara.

Betrakta jorden mäktiga kungar, ty de äger all världslig makt som människor kan ge dem och ändå, när döden kallar, måste de alla åtlyda kallelsen på samma sätt som bönderna utanför deras portar.

Se också på djuren, hur hjälplösa de är trots sin skenbara styrka! Ty elefanten, det största av alla djur, oroas av flugan och lejonet kan inte undfly krypets irritation. Även människan, den högsta formen av skapade varelser, behöver många olika ting för att leva. Först och främst behöver hon luft och om hon berövas den för endast några minuter dör hon. Hon är också beroende av vatten, föda, kläder, värme och många andra ting. På alla sidor är hon omgiven av faror och svårigheter, vilka hennes fysiska kropp inte ensam klarar av. Om man betraktar världen omkring sig, märker man hur alla skapade ting är beroende och fjättrade av naturlagarna.

Endast människan har genom sin andliga kraft varit i stånd att frigöra sig själv, att höja sig över den materiella världen och göra den till sin tjänare.

Utan Guds hjälp är människan lik de förgängliga djuren, men Gud har skänkt henne denna underbara kraft så att hon alltid kan skåda uppåt och bland andra gåvor kan mottaga läkedom från Hans gudomliga givmildhet.

Men ack! Människan är inte tacksam för detta högsta goda utan sover försumlighetens sömn; likgiltig för den stora barmhärtighet som Gud har visat henne, vänder hon sig bort från ljuset och fortsätter sin väg i mörkret.

Det är min innerligaste bön att ni inte skall bli lika dessa, utan i stället stadigt vända era ansikten mot ljuset, så att ni måtte bli som lysande facklor på livets mörka platser.

_________________________

O, MÄNNISKOSON! Dold i Mitt uråldriga varande och i Mitt väsens urgamla tidlöshet var Jag medveten om Min kärlek till dig - därför skapade Jag dig, inpräglade Min avbild på dig och uppenbarade för dig Min skönhet. Jag älskade skapandet av dig, därför skapade Jag dig. Älska Mig därför, så att Jag må nämna dig vid namn och fylla din själ med livets ande.
Bahá'u'lláhs Förborgade Ord

Ditt namn är min läkedom, o min Gud, och hågkomsten av Dig mitt botemedel. Närhet till Dig är mitt hopp och kärlek till Dig min ledsagare. Din barmhärtighet mot mig är min läkedom och min hjälp i såväl denna som den kommande världen. Du är i sanning den Allgivande, den Allvetande, den Allvise.
Bahá'u'lláh, Bahá'í-böner, bön 56

O, ANDENS SON!
Spräng sönder din bur, och svinga dig likt kärlekens fågel Fenix upp mot helighetens himlavalv. Försaka dig själv och förbliv, fylld av nådens ande, i den himmelska helighetens rike.

Bahá'u'lláhs Förborgade Ord, 2:38

BÖN FÖR MÄNSKLIGHETENS ENHET

O Du, som är den Barmhärtige! Du har skapat
hela mänskligheten av samma ursprung. Du har
bestämt att alla skall tillhöra samma familj.
I Din Heliga närvaro är alla Dina tjänare,
och hela mänskligheten är i skydd av Ditt
Tabernakel. Alla är församlade vid Ditt
nådebord och strålar i kraft av Din försyns ljus.

O Gud! Du är god mot alla. Du drager försorg
om alla, beskyddar alla, och skänker liv åt
alla. Du förlänar alla begåvning och fallenhet,
och alla är försänkta i Din nåds ocean.

O Du gode Herre! Förena alla. Låt religionen
försonas och gör nationerna till en, så att
de må betrakta sig som en familj och hela
jorden som ett hem. Må de alla leva tillsam-
mans i fullkomlig harmoni.

O Gud! Res mänsklighetens enhetsbaner!

O Gud! Upprätta den Allra största freden!

O Gud, foga alla hjärtan samman!

O Du gode Välgörare, Gud! Uppfriska våra
hjärtan genom Din kärleks vällukt. Upplys
våra ögon genom Din lednings ljus. Gläd våra
öron med Ditt Ords melodi, och bevara oss i
Din försyns skydd.

Du är den Mäktige och Starke, Du är den
Förlåtande, och Du är Den, som överser
med mänsklighetens brister.

'Abdu'l-Bahá, bön 62 i Bahá'í-böner.

När Báb år 1844 tillkännagav Sin kallelse, bekände sig Bahá'u'lláh, "Guds Härlighet" (f. som Mirzá Husayn 'Ali Nurí 12 nov 1817, d. 29 maj 1892) som då var i Sitt 27:e år, Öppet till den nya trons sak och blev snart erkänd som en av dess mest kraftfulla och oförskräckta talesmän.

MORDFÖRSÖKET PÅ SHAHEN

Han hade redan två gånger utstått fängelsestraff för att Han var babi och vid ett tillfälle underkastas tortyr genom bastonad. I augusti 1852 inträffade dock en händelse som ledde till ohyggliga följder för babierna. En av Bábs anhängare, en ung man som nyss lämnat tonåren vid namn Sadiq, hade varit ögonvittne till Bábs martyrdöd drygt två år tidigare. Det hade varit eb sådan fruktansvärd händelse för Sadiq att han blivit psykiskt sjuk. Han började planera för att hämnas på den som ytterst representerade makten i Iran -- shahen. En dag lyckades han komma så nära att han kunde avlossa ett pistolskott mot kungen, men i stället för att använda en kulor hade han laddat sitt vapen med hagel. Trots att några av haglen träffade shahen, orsakades ingen allvarlig skada. Ynglingen drog då ner shahen från hästen men greps omedelbart av shahens livvakter, vilka avrättade honom omedelbart.

Myndigheterna visste inte om fler babier varit med om att planera mordförsöket eller inte. Det innebar att samtliga babier som de kunde finna orätt gjordes skyldiga till attentatet. Det ohyggliga blodbad som följde inleddes med att 80 babier från Teheran dödades redan inom något dygn efter fruktansvärd tortyr. Genom tortyren fick man fram fler namn och tusentals greps och kastades i fängelse. En av dessa var Husayn Ali, som kallades Bahá'u'lláh (Guds Härlighet) av dem som kände Honom, Hans starka tro och milda sätt. Bahá'u'lláh hade ända sedan 1844 uttryckt sin starka tro på Bábs läror och haft en nära kontakt med Honom genom Hans lärjungar.

Tack vare sin familjs framskjutna ställning (hans far och farfar hade varit ministrar), och de protester som babi-massakrerna hade framkallat från västerländska ambassader, dödades inte Bahá'u'lláh utan arresterades och fördes, i kedjor och till fots, till Teheran. I stället kastades Han i den ökända Siyáh-Chál, "det svarta hålet", en djup och mörk fängelsehåla utan toaletter och vatten att tvätta sig i, ett underjordiskt rum, givetvis utan sovplatser, sprängfyllt av mördare och tjuvar som väntade på sin dom. Siyáh-Chál var ett helvete som hade inrättats i en av stadens övergivna reservoarer. Stanken kändes på en halv kilometers håll, och själva arrestlokalen fyra våningar under markytan hade golvet täckt av exkrementer, kiss och flugor och väggarna fulla av ohyra. Fångarna hade rätt att komma upp i solen några miinuter varje dag och gå några varv runt gården.

Inga anklagelser riktades mot dem och de andra babierna och några rättegångar var det aldrig fråga om. I stället fördes de av Bahá'u'lláhs trosfränder som inte avled av de sjukdomar som härjade i Siyáh-Chál slumpmässigt upp för avrättning. Ingen visste vem som stod på tur nästa gång. På Teherans gator förskräcktes västerländska observatörer av att se babioffren skjutas ur kanonpipor, hackas till döds med yxor och svärd och ledas till sin död med brinnande stearinljus instuckna i öppna sår i kroppen.

EN GUDSMANIFESTATION FÖDS

Runt Bahá'u'lláhs nacke fästes en mycket tung kedja som var så ökänd i fängelsekretsar att den hade ett eget namn. Det gick inte att ta sig upp för trapporna och ut på rastgården med denna tyngd runt halsen om inte två av de babier som var fastkedjade vid Honom stödde Honom. Hans son 'Abdu'l-Bahá, som bara var nio år, fick se sin far på rastgården vid ett tillfälle. Fadern gick med plågan ristad i ansiktet nästan dubbelvikt av kedjans oerhörda tyngd, skinnet var bortnött i nacken och runt halsen och det röda köttet grinade infekterat. 'Abdu'l-Bahá glömde aldrig någonsin denna fruktansvärda syn. När Bahá'u'lláh inte gick under så snabbt som överheten hade förväntat sig, började vakterna röra ned gift i Bahá'u'lláhs matskål. Han överlvde emellertid de drygt fyra månader Han satt inspärrad i Siyáh-Chál. Märkena efter kedjan blev kvar på Hans kropp resten av livet. Det var under dessa förhållanden och i väntan på Sin egen nära förestående död som Bahá'u'lláh fick den första antydan om Sin oerhörda livsuppgift. Han beskriver detta i Sin bok "Epistle to the Son of the Wolf:

En natt hördes i en dröm dessa upphöjda ord från alla håll: 'Sannerligen, Vi skall göra Dig segerrik genom Dig själv och genom Din penna. Sörj icke över det som har vederfarits Dig, frukta ej heller, ty Du är i säkerhet, inom kort skall Gud uppväcka jordens skatter -- människor som skall hjälpa Dig genom Dig själv och genom Ditt namn, varmed Gud har åtempplivat hjärtat i sådana som har erkänt Honom.'

Det som Mose hade upplevt genom elden, Jesus genom en duva ovanför Hans huvud efter dopet och Muhammed genom ensam meditation i en grotta, fick Bahá'u'lláh erfara när Han på grund av smärtorna och stanken inte kunde finna någon sömn i sörjan på golvet i Siyáh-Chál. Därefter kom i vågor under några veckors tid den upplevelse av Guds Uppenbarelse och överföringen av det Han förmådde bära av Guds kunskap och Guds plan:

Under de dagar då Jag var i Teherai fängelse och trots att tyngden av kedjorna skavde och den stinkande luften inte tillät mycket sömn, kände Jag under dessa oregelbundna stunder av vila som om någonting strömmade från hjässan ner över Mitt bröst, liksom en mäktig fors som störtar sig ned över jorden från toppen av ett högt berg. Varje lem i min kropp sattes i brand därigenom. I sådana stunder framsade Min mnga vad ingen människa kunde uthärda att höra.

Bahá'u'lláh hade visseligen haft en stark tro och sedan 1844 varit en av Bábs mest hängivna anhängare, men Han var inte religiöst skolad. Koranens mysterier hade Han inte större kunskap om och om andra religioner visste han just ingenting. Men efter det att Guds visdom sköljt över honom var han en Gudsmanifestation, inte solen själv men väl den spegel i vilken solen reflekterades. Från och med nu skulle Han spela en central roll i den Gudomliga planen. Det var ingenting Han hade sökt, det var "ingenting av egen fri vilja":

Jag var bara en man lik andra, sovande i min bädd, då se, den AUhäriiges fläktar svepte över Mig och gav Mig upplysning om allt som har varit. Detta kommer inte från Mig Utan från En som är Allsmäktig och Allvetande. Och Han bad Mig upphäva Min röst mellan jord och himmel, och för detta vederfors Mig vad som har kommit varje tänkande människas tårar att flöda. De bland människorna gängse vetenskaperna studerade Jag inte. Deras skolor besökte Jag inte. Fråga i den stad där Jag bodde, så att du kan försäkra dig om att Jag inte hör till dem som talar falskt.

Efter det att Gud gjort Honom till Sin uppenbarare och Sitt budbärare för vår tid, blev det till slut bevisat att Bahá'u'lláh inte hade någon delaktighet i attentatet mot shahen. Den ryske diplomatiske representanten, som kände Honom väl, intygade renheten i Hans karaktär. Dessutom var Han så sjuk, att man trodde Han skulle dö. I stället för att döma Honom till döden beslutade shahen därför att Bahá'u'lláhs rikedomar och egendomar godtyckligt skulle konfiskeras, och att Han och Hans familj omedelbart skulle förvisas till Irak, som då tillhörde det Osmanska (Turkiska) riket. Resan till Bagdad påbörjades den 12 januari 1853 och Bahá'u'lláh följdes av Sin familj och en mängd andra troende. Resesällskapet, av vilka många var förvagade av sjukdomar, fängelsevistelser och tortyr, led fruktansvärt av köld och andra vedermödor under den långa vinterresan och anlände till Bagdad i nära nog utblottat tillstånd.

Denna förvisning var början till 40 års exil, fångenskap och bitter förföljelse. Så fort Hans hälsa tillät det prioriterade Bahá'u'lláh behoven hos det babi-samfund som samlats i Bagdad, en uppgift som hade pålagts Honom som den ende verksamme bäbi-ledaren som överlevt massakrerna. snart rådde frid och lycka bland babierna. Detta tillstånd blev dock inte långvarigt. Bahá'u'lláhs yngre halvbror, Mírzá Yahyá, även känd som Subh-i-Azal, fanns också i Bagdad och kort efteråt började tvister uppstå, i hemlighet underblåsta av halvbrodern, liknande den söndring som en gång hade uppstått bland de första kristna. Dessa meningsskiljaktligheter var mycket smärtsamma för Bahá'u'lláh eftersom Hans hela livsmål efter att ha fått kunskap om Guds vilja var att befrämja enhet bland människorna i världen. Omkring ett år efter ankomsten till Bagdad begav sig därför Bahá'u'lláh ensam ut i Kurdistans ödemarker utan att ta med sig något annat än en extra omgång kläder.