Ni kanske minns att jag försökt förklara att Himlen inte är en plats eller ett rike eller något liknande. Uttryck som Paradis, Trädgård, Guds Tron och liknande är bara symboliska uttryck.

Himlen är ett tillstånd. En kvinnas kropp kan hamna i ett tillstånd där hon är gravid. På samma sätt innebär kroppens död att själen hamnar i ett tillstånd som till vardags kallar Himlen. Vi kan också säga El-Abhá (Den allra härligaste Härligheten), det är fortfarande ett tillstånd.

Riktningen i detta tillstånd är alltid mot Gud, ett gradvis närmande Gud precis som en graviditet sakta men säkert leder till att barnet på något sätt kommer ut. Då kan, om allt går bra, tillståndet graviditet bytas ut mot tillståndet moderskap. Och för bebisen är förändringen allra mest dramatiskt: att befinna sig i tillståndet ofödd kan inte på något sätt förbereda den lilla människan för tillståndet nyfödd. På samma sätt är det en dramatisk förändring att gå från tillståndet döende till tillståndet själ befriad från kroppens skal.

Själens riktning är alltid mot Gud. Det finns ingen annan riktning, det finns bara skilda startpunkter. Enhet med Gud är den yttersta härlighet en själ kan nå, och arbetet för enhet mellan människorna och religionerna här på jorden är bara bleka avspeglingar av den saliga innerlighet som enhet med Gud innebär.

Själarna fortsätter således att utvecklas efter döden, i riktning mot Gud. Vi får därför inte glömma bort att be för våra dödas själar. Vi är fortfarande nära våra släktingar och vänner, trots att vi begravt deras kroppar.

0 Gud! I denna största Religionsordning mottager Du förbön från barnen å deras föräldrars vägnar. Detta är en av de oändliga speciella gåvorna i denna Tidsålder. Därför, o du kärleksfulle Herre, mottag denne Din tjänares begäran vid tröskeln av Din ensamhet, och nedsänk hans fader/moder/bror/syster i Din nåds ocean, därför att denne tjänare har rest sig för att tjäna Dig och uppbjuder ansträngningar oavbrutet på Din kärleks stig. Sannerligen Du är Givaren, den Förlåtande och den Vänlige.

(Bön uppenbarad av'Abdu'l-Bahá)

Jag är en kvällsmänniska. När jag egentligen borde gå och lägga mig så sätter jag mig och skriver och läser, ber eller ser på TV. Allra bäst tänker jag när det nya dygnet, mitt i natten. Alla säger till mig att detta är fel, dock inte 'Abdu'l-Bahá:

Det andaktsfulla tillståndet är det bästa av alla tillstånd, därför att människan i ett sådant stadium samtalar med Gud, speciellt när bönen utövas i avskildhet och vid tider när sinnet är fritt, såsom vid midnatt. I sanning bönen ger liv.

(Från en nyligen översatt Skrift av 'Abdu'l-Bahá)

Det var ett oerhört hårt arbete som Beskyddaren Shoghi Effendi tvingades utföra för att forma Baha'i-tron till en självständig religion. Ändå åtråddes jobbet efter Shoghi Effendis bortgång.

Den fråga som delar Baha'i-rörelsen (eller delar är väl att ta i förresten, när 99,9 % tror på huvudlinjen och 0,1 % kallar sig Ortodoxa Baha'ier) är om det är rätt eller fel att Baha'i-tron saknar en Beskyddare sedan Shoghi Effendis död den 4 november 1957.

Man kan läsa vilken bok om Baha'i som helst. Överallt står det att Bahá'u'lláh i sitt testamente utsåg Sin son till Baha'i-trons ledare och uttolkare.'Abdu'l-Bahá såg framför sig ett valt Rättvisans Hus och en av företrädaren utpekad religiös ledare. Nödvändiga Tvillinginstutioner har de kallats, Rättvisans Hus och Beskyddaren.

Shoghi Effendi var dotterson till 'Abdu'l-Bahá och utpekades i' Abdu'l-Bahás testamente till Beskyddare, eller Guardian som det heter på engelska, år 1921. Bland annat står det så här, på engelska:

"O ye the faithful loved ones of 'Abdu'l-Bahá! It is incumbent upon you to take the greatest care of Shoghi Effendi, the twig that hath branched from and the fruit given forth by the two hallowed and Divine Lote-Trees, that no dust of despondency and sorrow may stain his radiant nature, that day by day he may wax greater in happiness, in joy and spirituality, and may grow to become even as a fruitful tree."

I de metaforer som Bahá'u'lláh använde i Sitt språk fanns ofta ord som "trädgård", "träd", "gren", "löv" och "frukt". 'Abdu'l-Bahá var den viktigaste grenen för Bahá'u'lláh och därmed en naturlig efterträdare och uttolkare av Tron. 'Abdu'l-Bahá kom även att kallas för Mästaren eftersom han levde ett perfekt baha'i-liv, till föredöme och ledning för alla oss andra. 'Abdu'l-Bahá är en av mycket få genuint heliga "vanliga" människor som levt på vår jord, karismatisk och tydlig som lärare, vis i sin framsynthet, upphöjd i sin barmhärtighet, sin givmildhet, sin hjälpsamhet och i sin strävan att aldrig skada eller såra någon annan själ.

Shoghi Effendis liv blev annorlunda. Han var den förste Beskyddaren av den unga Tron. Han hade ansvaret för att hålla ihop samfundet och sprida Baha'i-tron över hela jorden genom översättningar och resor. Han var den som alla vände sig till med brev och frågor om Tron. Shoghi Effendi lyckades sprida Tron över nästan hela världen och lägga grunden för det som snart kom att utvecklas till en världsreligion. Shoghi Effendi var fortfarande medelålders när han avled av en hjärtinfarkt i London 1957, och man kanske inte är helt fel ute om man säger att Beskyddaren formligen arbetade ihjäl sig.

När Shoghi Effendi tog vid efter Bahá'u'lláh var den första uppgiften att formera Tron och samla grupper av anhängare världen över till en självständig religion med ett unikt eget budskap och en egen administration.

Att samla alla dem som attraherats av Bahá'u'lláhs och 'Abdu'l-Bahás bdskap under ett tak var ingen lätt uppgift för den unge Shoghi Effendi. Vissa grupperingar acepterade inte någon insyn från Trons ledarskap och i USA fanns troende som inte ville underordna sig USA:s Nationella Andliga Råd. Mest känd bland dessa bahá'í-orienterade organisationer var en grupp i New York som leddes av Mirza Ahmad Sohrab samt Lewis Chanler och Julia Chanler. De hade bildat organisationen "New History Society" och dess ungdomssektion "Caravan of East and West. Sohrab och paret Chanler vägrade gå med på att det Lokala Andliga Rådet i New York skulle ha överinseende över deras organisation. Det hela slutade med att de expellerades (uteslöts, förjagades, bannlystes) från Tron som förbundsbrytare av Shoghi Effendi som hade att avgöra frågan som Beskyddare.

De uteslutna framhöll dock att uteslutningen var meningslös eftersom de ansåg att Baha'i-tron inte kunde eller skulle institutionaliseras.

Shoghi Effendi var gift med en vacker kanadensiska som tidigt hade kommit i kontakt med Baha'i-tron. Men paret fick aldrig några barn. Shoghi Effendi blev med morfadern 'Abdu'l-Bahás ord "a fruitful tree" när det gällde att sprida Baha'i över världen, men inte i fråga om att bli far till eller välja en efterträdare. Dessutom fanns ännu inget Rättvisans Hus vid hans död 1957. Det första Universella Rättvisans Hus valdes först 1963, och under dessa sex år hade en församling kallad "Guds Saks Händer" ansvaret för Tron.

Sex år utan både Beskyddare och ett Rätvisans Hus – det innebar verkligen en kris för Bahá'í-tron. Var fanns de utlovade "tvillinginstitutionerna"?

Visst hade Shoghi Effendi och den heliga familj han stammade ifrån många släktingar, men ingen som passade som näste Beskyddare. De flesta var inte ens baha'ier, och flera hade uteslutitas från Tron på grund av de illegitima anspråk på ledarskapet som vissa släktingar hade haft ända sedan Bahá'u'lláhs tid. Bahá'u'lláhs uppenbarelse var äkta och ledde fram till ett förbund mellan baha'ierna (och i förlängningen hela mänskligheten) och Gud. Följaktligen tvingades både 'Abdu'l-Bahá och Shoghi Effendi att inse att de som på olika sätt försökte skada Tron -- och fortsatte med detta trots samtal, böner och alla möjliga försök till försoning -- var "förbundsbrytare" och därför måste uteslutas ur Tron.

Nu var det inte sagt att näste Beskyddare nödvändigtvis behövde vara släkt med Shoghi Effendi och hans förfäder. Shoghi Effendi hade möjligheten att peka ut den, oavsett härkomst, som var rätt person att ta sig an Bahá'í-tron och bli Beskyddare nummer två. Men Shoghi Effendi gjorde inte detta. Kanske hann han inte eftersom han hade förväntat sig att leva längre. Kanske förmådde inte Shoghi Effendi att utvecklas till "a fruitful tree" på grund av det intensiva motstånd han ofta mötte och det hårda arbete han tvingades till, och därmed kunde han inte heller peka ut någon frukt. Kanske var frågan om succession -- att ledarskapet för Baha'i-tron i all framtid skulle gå i arv inom familjen -- något som Gud inte ville se. Endast Gud vet.

Det hann dock inte gå mer än tre år efter Shoghi Effendis död förrän en ledande baha'i tillkännagav att han själv var Beskyddare nummer 2.

Det var en av de 27 "Guds Saks Händer" och arkitekten bakom några av de kontinentala Baha'i-templen, Mason Remey (1874 - 1974) som byggde sitt anspråk på att han tidigare hade valts till ordförande för det då nybildade Internationella Baha'i-rådet. Han hävdade också att Shoghi Effendi hade menat att Remey skulle efterträda honom, men inte hunnit fästa det på papper. När Remey vägrade att ge upp sina försök att ta över Beskyddarrollen agerade de övriga "Sakens Händer" att utesluta och bannlysa honom från Tron med motiveringen att han förbrutit sig mot förbundet (han var en s.k "Convenant-braker"). Kort därefter blev ett antal troende i främst USA och Europa uteslutna och bannlysta för att de hade stött Mason Remey.

De uteslutna formerade sig som ortodoxa baha'ier. Efter Mason Remey blev år 1969 Joel Marangella den "tredje" Beskyddaren. De så kallade ortodoxa baha'ierna är inte många -- färre än 200, främst i USA och Indien. Det finns heller inga andra skiljelinjer än just frågan om Baha'i-tron fortfarande har en Beskyddare eller inte. Nämnas bör även att de ortodoxa baha'ierna har splittrats upp i mindre samfund med olika beskyddare.