Åt vilket håll man ska vända sig när man ber trodde jag länge var en fråga för enbart muslimer. Jag har för mig att man från 1844 och ett decennium framåt vid bön skulle vända sig åt det håll där Báb för tillfället råkade befinna sig. Men vad gäller inom Baha'i-tron? Så här skriver Shoghi Effendi:

I bönen kan de troende vända sitt medvetande mot Bahá'u'lláhs helgedom, förutsatt att om de gor så, visar de att de har en klar och korrekt förståelse av Hans ställning som Guds Uppenbarare.

(Från ett brev daterat 15 november 1935 skrivet på

Shoghi Effendi vägnar till en enskild troende.)

Sålunda är det medvetandet som ska vändas mot Bahá'u'lláhs helgedom. Medvetandet, inte nödvändigtvis kroppen. 'Abdu'l-Bahá påpekar att man bör be genom att använda en förmedlare mellan sig själv och Gud. Kristus och Bahá'u'lláh är sådana förmedlare, eftersom de både har vandrat på denna jord som människor och varit manifestationer av Gud. Att vända medvetandet mot Bahá'u'lláh är att be genom att använda Honom som förmedlare. Det är i alla fall vad jag tror.

Men var ligger egentligen Bahá'u'lláhs helgedom? Ni kanske tänker på det hus i Bahji där Han har Sin grav och baha'ierna valfärdar. Jag tycker att det låter lite ateistiskt -- som Lenin i sitt maosoleum ungefär.

En Guds Uppenbarare som Bahá'u'lláh är en ren och fläckfri själ, en väldigt speciell själ för hela mänskligheten. Som människa måste Bahá'u'lláh avlida, men Hans själ återvände till den högre tillvaron, till fullständig närhet till och absolut harmoni med Gud. Kan det möjligen vara så att Bahá'u'lláhs helgedom är Hans odödliga själ? Men vi vet ju redan att den dödes själ inte beger sig till någon plats utan hamnar i ett tillstånd på den fortsatta resan mot Gud. Bahá'u'lláhs helgedom är inte heller någon fysisk plats som heter Himlen.

58. O, MÄNNISKOSON!

Varandets tempel är Min tron. Rena den från allt, så att Jag må taga plats och förbliva där.

59. O, VARANDETS SON!

Ditt hjärta är Mitt hem, helga det för Mitt inträde. Din ande är platsen för Min uppenbarelse, rena den för Mitt framträdande.

Idag är det den 17 dagen i den femte månaden (Ljus) år 164 enligt Bábs tideräkning. Det är den 21 juni år 2007. För några timmar sedan -- dvs. kl. 02 i natt -- kom min son instormande. Han hade egentligen gått och lagt sig, men juni månad här uppe i norra Skandinavien gör både barn och hundar och katter halvtokiga. De kan inte förstå att det plötsligt är ljust dygnet runt. De vill inte sova. De stiger upp mitt i natten och rusar omkring på gräsmattan. Bábs månad Ljus är verkligen ljus i trakterna av den norra Polcirkeln.
 
Báb lade stor vikt vid den kalender Han konstruerade och som är baserad på de heliga talen 9 och 19. Jag vet inte riktigt om jag själv har så stor tilltro till talmagi och att man kan ge bokstäver numeriska värden och sedan räkna ihop alltihop och komma fram till ett tal eller en siffra som säger något om den person som bär namnet. Talmagin finns i I Ching och Daoismen, i gammal japansk tro, i persisk och arabisk tro. Den fanns i Egypten, Grekland och Romarriket. Den fanns hos Mayaindianerna och äldre Mellanamerikanska högkulturer. Och alla säger de olika saker. Jag tror inte på astrologi eller på att spå i djurs inälvor heller.
 
Báb indelade året i 19 månader med 19 dagar. De fyra dagar som blev över är skottdagar. Vart fjärde år är det alltså fem skottdagar, alla andra år är fyra extra dagar inskjutna. Det visa i Bábs kalender är nittondedagsfesterna som de lokala samfunden har vid varje månadsskifte. På så vis upprätthåller man kontakten med vännerna (de andra baha'ierna) på orten, lär känna nytillkomna, och kan ha en gemensam andlig stund med läsning ur de heliga skrifterna och bön. Förutom den andliga delen består nittondedagsfesten av att det Lokala Andliga Rådet rapporterar till de övriga i samfundet och av en slags fest eller ett knytkalas där mat eller fika ingår.
 
Det visa, enligt min mening, är att man som baha'i garanteras åtminstone 19 andliga sammankomster om året tillsammans med de medtroende. Egentligen blir det några sammankomster till eftersom även Baha'i-tron har sina helgdagar. Jag är emellertid en social varelse som alla andra människor, och med min andliga läggning vill jag dela Gudsupplevelsen med mina medtroende. Om jag hade fortsatt att vara kristen hade jag garanterats närmare 60 högmässor i kyrkan per år, vilket är betydligt mer än 19 nittondedagsfester plus nio helgdagar. Men jag fick aldrig några andliga upplevelser när prästen predikade för mig och sju gamla tanter i den protestantiska kyrkan. Inte ens prästerna verkade tro på Gud, så jag beklagar inte att Báb och Bahá'u'lláh förbjöd präster, biskopar, munkar, nunnor, påvar, mullor och ayatollor inom Babi och Baha'i.
 
Nu är det så att vi faktiskt får faktiskt ha så många andliga sammankomster vi vill inom Baha'i-tron. Det enda som Bahá'u'lláh har förbjudit är att vi läser någon av de tre obligatoriska dagliga bönerna tillsammans med andra, eller att vi bekänner våra synder för varandra. Den dagliga obligatoriska bönen är speciell och ska läsas ensam inför Gud. Och sina synder får man enbart bekänna ensam inför Gud. Bahá'u'lláh förstod i Sin vishet att bikt i någon form inför en medmänniska är förnedrande för den som biktar sig och det kan innebära att man "håller igen" och inte är 100 procent uppriktig, vilket medför att man på grund av skam kan gå miste om Guds barmhärtighet och förlåtelse. Vi ska dessutom hålla oss till de böner som Báb, Bahá'u'lláh och 'Abdu'l-Bahá har uppenbarat -- vi får inte skriva egna böner och läsa upp dem. Däremot går det bra med poesi och/eller att sjunga bönerna och poesin. Den andliga stunden kan även bestå i att vi bevistar invigningen på en vernissage där några av våra medtroende ställer ut konst med Baha'i-motiv. Vi uppmanas ju faktiskt av Bahá'u'lláh att uttrycka oss kulturellt och att utveckla våra konstnärliga färdigheter.
 
Ensam ska man dagligen läsa en av tre obligatoriska böner. Man kan välja mellan en kort, en medellång och en lång bön. Alla tre anses ha en "större kraft" än andra böner, och ingen av de tre är mer betydelsefull än de andra två. Dessutom ska man som baha'i varje dag läsa något ur de heliga skrifterna. Men inte för mycket, vilket Bahá'u'lláh i Sin visdom förstod:
 
 

Läs ni Guds verser varje morgon och afton. (...) Tag er i akt att inte överdriven läsning och för många fromhetshandlingar under dagen och under natten gör er högmodiga. Skulle en människa blott läsa en enda vers från de Heliga Skrifterna i en anda av glädje och utstrålning, skulle detta i sanning vara bättre för honom än att läsa alla Guds (...) Skrifter. Läs ni Guds verser på ett sådant sätt att ni inte drabbas av trötthet och leda. Belasta inte era själar, så att de utmattas och tynges ned, utan bemöda er istället att upplysa dem så att de må" va högt på de uppenbarade Versernas vingar till gryningsplatsen för Hans tecken. Detta befrämjar närmandet till Gud, om ni blott förstår det.

Jag hittade följande resonemang i en kommentar till bloggen Frukter Från Den Eviga Trädgårdens Utkanter som finns på

http://sapientia.bloggtopp.com

Jag måste erkänna att det faktiskt låter faktiskt vettigt att Gud och Bahá'u'lláh måste se strängare på sexuellt utnyttjande av barn och trafficking (sexuell människohandel) än på kärleksförhållanden mellan två vuxna män eller mellan två vuxna kvinnor.

Det är fullt möjligt att § 107 i Bahá'u'lláhs lagbok Kitáb-i-Aqdas handlar om ett starkt fördömande av vuxna mäns sexuella utnyttjande av minderåriga, och inte alls om homosexualitet som Shoghi Effendi, Universella Rättvisans Hus och i stort sett hela Baha'i-rörelsen har tolkat § 107 som. (Jag förstår att signaturen Sapientia vill vara anonym). Alltså: pedofilbrott är oförlåtlig ondska medan homosexualitet är regleras av en helt annan paragraf i Kitáb-i-Aqdas, nämligen den som säger att endast en man och en kvinna som är gifta med varandra får ha sex -- så tolkar jag Bahá'u'lláhs uppenbarelse av Guds vilja.

Så här ser kommentaren på Sapientias blogg ut:

"Med tanke på lagarna i Kitáb-i-Aqdas (”The Most Holy Book”, som skrevs av Bahá’u'lláh i Akká 1873 och som är en slags sammanfattning efter två decennier som Gudsmanifestation) vore det kanske bäst att översätta boken från originalspråket arabiska och inte från den engelska översättningen.

Jag tänker bl.a på § 107 som på engelska lyder “We shrink, for very shame, from treating of the subject of boys”, och som av den överväldigande majoriteten baha’ier tolkats som ett förbud mot homosexualitet.

Det är säkert så att Bahá’u'lláh avvisar sexuella eller kärleksrelationer mellan två vuxna människor av samma kön. Men det anser jag att Han indirekt gör i den paragraf som stadgar att samlag endast får förekomma mellan gifta. Paragraf 107 handlar om betydligt allvarligare saker. Bahá’u'lláh skriver “boys”, och då avser Han hur minderåriga pojkar och även flickor utnyttjas. Det är självklart, som jag ser det, att Bahá’u'lláh, som var långt före sin tid på alla områden, tar till kraftspråk när det gäller att skydda de svagare (barnen, kvinnorna) mot de starkares (männens) övergrepp. Då, nu och i all framtid.

Orden “homosexuell” och “heterosexuell” eller några egentliga motsvarigheter existerade inte på arabiska på 1870-talet enligt religionsforskaren R. Jackson Armstrong-Ingram. Han påpekar att på Bahá’u'lláhs tid användes i den muslimska världen sedan länge beteckningarna zina och liwat. Det är begrepp som har att göra med penetration utförd av någon som är ogift respektive gift, och endast män penetrerar. På 1800-talet existerade i bl.a det alltmer dekadenta Osmanska riket en form av horhus där minderåriga pojkar eller flickor utklädda till pojkar bjöds ut för sexuella tjänster. Bahá’u'lláh hade bott i Konstantinopel, en storstad där detta fruktansvärda försiggick, något så vedervärdigt, människoföraktande och Gudsvidrigt att Han inte förmår skriva mer detaljerat än Han gör i Kitáb-i-Aqdas. Men det är enligt min, och Armstrong-Ingrams med fleras mening att Bahá’u'lláhs § 107 handlar om ett oerhört starkt förbud för män mot att utnyttja prostituerade, och då i synnerhet barn (i båda fallen lagar vi har i Sverige idag).

Givetvis måste Gud, genom Bahá’u'lláh, betrakta våldtäkter på barn och sexhandel som någonting mycket värre än sex mellan två vuxna människor av samma kön.

Detta är bara ett exempel på hur noggrann man måste vara i översättningen av Kitáb-i-Aqdas, och att den bör översättas till svenska från arabiska och inte från engelska (som danskarna har gjort). När du skriver “vi” förmodar jag att du syftar på Sveriges Nationella Andliga Råd. Det är de som måste ta beslut om en översättning av Trons lagsamling. Om en fond inrättas till översättningen av Kitáb-i-Aqdas är jag säker på att Sveriges baha’ier kommer att fylla fonden med råge. Det är en bok som i likhet med Baha’iböner måste finnas i svenska baha’iers hem."

Ett påpekande när det gäller homosexualiteten är Bahá'u'lláhs och 'Abdu'l-Bahás starka uppmaning att vetenskap och religion måste vara i balans, precis som en fågel måste ha lika starka och utvecklade vingar för att kunna flyga. Och när det gäller homosexualiteten är vetenskapen långt ifrån att förstå dess orsaker, medan företeelsen omgärdas av mycket vidskepelse. Framtiden måste frambringa en flygduglig fågel även när det gäller detta ämne.