DET MÅSTE RÅDA HARMONI MELLAN VETENSKAP OCH ANDLIGHET

Konflikten mellan vetenskap och religion är gammal, men sorgligt nog ett missförstånd som hindrat och ännu hindrar människan från att breda ut breda ut två jämstarka vingar – andligheten och vetenskapen – och flyga högre än någonsin förr.

En av grundsatserna i Baha'i-religionen är att det måste råda harmoni och samspel mellan vingarna för att mänskligheten ska kunna nå allt högre höjder. Mänsklighetens historia är dock fylld av avskyvärda exempel på vetenskapsmän som har anklagats i "religionens namn". Vetenskapsmännen har under fruktansvärd tortyr tvingats att förneka sina upptäckter. Nyligen har pendeln svängt åt andra hållet och religionen har sedan två århundraden tillbaka i allt högre grad tvingats backa och delvis skrota sina teologiska universum efter de avancemang som vetenskapen har gjort. Mycket av det som står skrivet i religionernas heliga skrifter har visat sig vara myter, legender och vidskepelse.

Men inte heller denna nya vetenskapliga dominans är bra. Vem ska ställa de moraliska och andliga frågorna när vetenskapen och teknologin utvecklat domedagsvapen, lärt sig att klona människor eller mänskliga organ, utvecklat metoder för att göra 60-åriga kvinnor gravida samt suddat ut gränsen mellan sena aborter och möjligheten att rädda för tidigt födda barn.

Baha'i-religionens grundare Bahá'u'lláh insisterar på harmonin mellan dessa två funktioner hos människoanden. Både andligheten och vetenskapen är vägar till sanningen och kan inte vara varandras motsatser. Om människan skall uppleva inre frid så måste vetenskap och religion stämma överens – förstånd och tro måste vara i full samstämmighet. Denna harmoni gäller inte mänskligheten som helhet – då får vi det som vi redan har: en polarisering där vetenskapsmännen, eller deras påhejare, och de som uppfattar sig som religiösa strider mot varandra, skriker och anklagar varandra, och i värsta fall utför attentat och mördar varandra. Bahá'u'lláh menar att harmonin mellan andlighet och vetenskap måste finnas inom varje enskild individ. Om individerna förmår att höja sig till denna nivå kommer de inte längre att söka sig till den ena eller den andra av de stridande grupperna.

FÖRMÅGAN TILL VETENSKAPLIGT TÄNKANDE OCH MATERIELLT FRAMÅTSKRIDANDE ÄR EN GÅVA FRÅN GUD TILL MÄNNISKAN

Människans förmåga till vetenskaplig utveckling, till uppfinningar och genombrott, till enorma framsteg på medicinens, teknologins, natur- och samhällsvetenskapens områden är en gåva från Gud. Det gudomliga ljus Han har placerat i var och en av oss ger varenda individ förmågan att utvecklas på både det andliga och det kunskapsmässiga området.

"Mänsklighetens dygder är många men vetenskap är den ädlaste av dem alla. Den särställning, som människan åtnjuter över och bortom djurets tillstånd, är avhängig denna ofantliga förmåga. Den är en gåva från Gud, den är inte materiell utan gudomlig. Vetenskap är ett skimmer av Verklighetens Sol, förmågan att undersöka och upptäcka universums sanningar, medlen med vilka man finner en stig till Gud. Människans alla förmågor och kännetecken är mänskliga och medfödda till sitt ursprung, följer naturens skeenden, utom intellektet, som är översinnligt. Genom intellektuell och intelligent forskning är vetenskapen alltings upptäckare. Den förenar det nuvarande och det förgångna, uppenbarar gångna nationers och händelsers historia och består människan idag med kärnan i all mänsklig insikt genom tiderna. Genom intellektuella processer och logiska slutledningar med förståndet kan denna höge raft hos människan genomtränga framtidens mysterier och förutse dess skeenden.
Vetenskap är det första utflödet från Gud till människan (…) "Människan har två förmågor och hennes utveckling två aspekter. En förmåga är förbunden med den materiella världen och genom den är hon i stånd till materiellt framåtskridande. Den andra förmågan är andlig och genom dess utveckling väcks hennes inre dolda natur. Dessa förmågor är liksom två vingar. Båda måste utvecklas, ty flygning är omöjlig med en vinge. (…) I annat fall, med en ensidig utveckling längs materiella linjer, blir människans fysiska tillstånd, hennes naturliga eller materiella förhållanden stabiliserade och förbättrade men hon kommer att förbli i avsaknad av den andliga eller gudomliga gåvan. Hon är då som en kropp utan ande, en lampa utan ljus ett öga utan synförmåga, ett öra som inte hör något ljud, ett sinne ur stånd att förstå, ett intellekt utan förståndets gåva."

The Promulgation of Universal Peace av 'Abdu'l-Bahá

DET ÄR INTE DE STORA VETENSKAPSMÄNNEN OCH RELIGIONSGRUNDARNA SOM SLÅSS, UTAN PRAGMATISKA ANHÄNGARE MED EGOISTISKA SYFTEN

Striderna har heller inte stått mellan verkliga vetenskapsmän och uppriktiga religiösa, utan av andra som utnyttjat religionen och vetenskapen för sina egna egoistiska syften. Lättast att manipulera har religionen varit, men både andliga lärare och vetenskapsmän har förföljts och många har pinats och mördats. Religionens och vetenskapens stora profeter har aldrig fördömt varandra. Jesus Kristus och Albert Einstein skulle ha kommit väl överens och delat varandras världsbilder.

Det är de ovärdiga avhängarna till kunskapens och andens stora lärare som förvrängt och förvridit sanningen. Dessa dyrkare av bokstaven, men inte av andan i de stora, viktiga lärorna, har alltid har varit de som förföljer, alltid varit utvecklingens hätskaste motståndare. De har rättat sig efter ljuset från just den religiösa uppenbarelse eller vetenskapliga upptäckt som de håller helig och har med största omsorg och noggrannhet utvecklat och omformulerat lärans egenskaper och särdrag till den inte längre går att känna igen och ljusets låga nästan utsläckts. Om Gud i Sin oändliga frikostighet sänt ett starkare ljus från en annan trakt och inspirationens fackla brinner klarare än förut från en ny fackelbärare, blir dessa egoistiska manipulatörer förbittrade och oroade i stället för att välkomna det nya ljuset, oavsett om det är Darwin eller Bahá'u'lláh.

FÖRVISAD TILL BAGHDAD

Bahá'u'lláh anlände till Baghdad i Mars år 1853. Hans fysiska styrka var tillfälligt på grund av fängelsevistelsen i Teheran försvagad. En flyktig iakttagare kunde ha tagit Honom for en man som närmade sig slutet. Irans hov och prästerskap var också övertygade om att Bahá'u'lláh var dömd till tidig död och glömska. Men Han överlevde alla de svårigheter Han utsattes för, och så snart Han återhämtat sig efter den hårda fångenskapen och den plågsamma resan, stod Han upp för att

åter samla och vederkvicka Bábs hemsökta och splittrade samfund. Det var det beslut Han kommit fram till, nedbruten av de tunga kedjorna i Teherans stinkande underjordiska fängelsehåla.

"Natt och dag", säger Han oss, "under inspärrningen i denna fängelsehåla grubblade Vi över babiemas handlingar, tillstånd och uppförande och undrade vad som kunde ha föranlett ett så högsint, så ädelt och så intelligent folk att begå en så dumdristig och avskyvärd handling mot shahens person. Därpå beslöt Denne förorättade att, efter frigivningen från fängelset, framträda och med yttersta kraft gripa sig an med uppgiften att väcka detta folk till ett nytt liv.

En natt hördes i en dröm dessa upphöjda ord från alla håll: 'Sannerligen, Vi skall göra Dig segerrik genom Dig själv och genom Din Penna. Sörj icke över det som har vederfarits Dig, frukta ej heller ty Du är i säkerhet. Inom kort skall Gud uppväcka jordens skatter - människor som skall hjälpa Dig genom Dig själv och genom Ditt namn, varmed Gud har återupplivat deras hjärtan, som ar erkänt Honom."

Bahá'u'lláh och Den Nya Tidsåldern, s 40-41

Det som fanns kvar av babirörelsen befann sig verkligen i ett eländigt tillstånd. Bedövade av de dråpslag som tilldelades dem av en vaksam och obarmhärtig fiende och söndrade av inre stridigheter, kunde de för ögonblicket inte urskilja Bahá'u'lláhs hjälpande hand. Ändå var Han, vän och fiende ovetande, förvaringsplats för Gudomlig uppenbarelse, Guds ställföreträdare på jorden

HAVLBRODERN MÍRZÁ YAHYÁS ORÄTTMÄTIGA ANSPRÅK

Báb hade klart och med ett mycket uttrycksfullt språk förutsagt den nära ankomsten av Honom som Gud Skall Låta Uppenbara, den Världsunderisare som skulle fostra och vägleda mänskligheten på" Dagarnas Dag'. Många äventyrare gjorde vid denna tid anspråk på den ställningen. På så vis blev en del av babierna uppdelade i talrika grupper, som var och en stödde en av dessa självutnämnda messias. Babi-samfundets formelle ledare, Bahá'u'lláhs halvbror, Mírzá Yahyá, betitlad Subh-i-Azal eller Evighetens Morgon, var oförmögen att ta itu med de sönderslitande krafterna. Han saknade mod. När Bahá'u'lláh stått inför fienden med lugn stvrka, hade Azal befunnit sig på flykt för att försöka rädda sitt eget liv. Medan Bahá'u'lláh hade varit kedjad, hade Azal förklädd strövat omkring på landsbygden. Klädd som en dervisch anlände han till Baghdad strax efter Bahá'u'lláh ankomst utan att ha rört ett finger till Trons försvar. Det var Bahá'u'lláh som hade utsatt sig för hovets och prästerskapets vrede.

Allteftersom konflikterna växte och klyftorna vidgades, allteftersom grundlösa anspråk framfördes alltmer högljutt, sjönk babi-samfundets förhoppningar lägre och lägre. Och ändå fanns bland babierna, i samma lidande som de utstod, den fortfarande okända person, den som utlovats dem av Báb, Den som skulle omvandla deras olycka till ära, deras svaghet till överväldigande styrka.

Knappt hade Bahá'u'lláh hunnit påbörja uppgiften att rädda babierna ur deras egensinnighet förrän Subh-i-Azal, sporrad av några själviska individer som valt att använda denna redan misskrediterade person för sina egna lömska syften, började stå i vägen för Bahá'u'lláhs välvilliga ledning. Så våldsamt blev motståndet under ledning av Azal, att Bahá'u'lláh beslöt att dra sig tillbaka från stridsplatsen. Han ville inte på något som helst sätt bidra till de stridigheter som pågick inom babi-samfundet. En morgon var Bahá'u'lláh försvunnen. Han hade sökt sig en hemvist i Kurdistans bergstrakter. Sådan avskildhet från människors sällskap har alltid förekommit i Guds Uppenbarares liv. Moses gick ut i Sinai-Öknen. Buddha sökte sig till Indiens ödsliga trakter. Kristus genomströvade vildmarken. Muhammed vandrade över Arabiens soldränkta kullar.

Bahá'u'lláhs självpåtagna förvisning var en prövning. Om Han var den ende ledsagaren med förmåga att visa babierna den rätta vägen, den Ende som kunde återskänka dem deras inre frid, deras vision, deras lugn, deras tro och beslutsamhet, skulle tidens gång och Hans frånvaro slutgiltigt visa det. Och tiden gav sitt otvetydiga svar.

BAHÁ'U'LLÁH ÅTERVÄNDER TILL BAGDHAD

Gradvis spred sig ryktet om Bahá'u'lláh i Sulaymániyyih-trakten. Ingen i grannskapet kände till Hans identitet, men alla fångades av Hans godhet och visdom. En del tog Honom för en anhängare av en Sufi-orden. Han var känd under namnet Darvish Muhammed. Cirkeln vidgades och även i Bagdad fick man höra om den vise eremiten som framträtt i de bergiga områdena i norr. Man talade om Hans kunskap, mildhet, fromhet och förvånande skarpsinne. Berövade Bahá'u'lláhs råd och nedsjunkna i konflikternas och oenighetens träsk, längtade babierna efter Hans ledning, men utan att veta var de skulle söka Honom. När några av dem hörde talas om den vise mannen i Sulaymániyyih, urskiljde de genast bakom den slöjan Bahá'u'lláh själv och skickade ut sändebud för att finna Honom och ödmjukt be Honom om att komma tillbaka. Bahá'u'lláh blev förvånad över att se dem, men Han visste att Han var tvungen att besvara kallelsen. Detta var Guds röst. Försynens plan. Tiden hade visat Hans oumbärlighet för Bábs samfund.

Den 19 Mars 1856 återvände Bahá'u'lláh till Baghdad. Hans frånvaro hade varat i hela två år, och inte minst Hans son, 'Abdu'l-Bahá, hade saknat sin älskade Far så att saknaden nästan slitit sönder hans hjärta. Bahá'u'lláh makt, Hans ord och Hans myndighet välkomnades nu med glädje av de förtvivlade babierna. De hade under de två åren gått igenom en svår skärseld och slutligen lärt sin läxa i motgångarnas skola.

Oppositionen mot Bahá'u'lláh fanns visserligen kvar i vissa kretsar, men den hade krympt betydligt. Mírzá Yahyá, dvs. Bahá'u'lláhs utnyttjade halvbror Azal, en man med svag vilja, upphöjdes fortfarande av en handfull ärelystna och egoistiska män som ville ha Azal som marionettledare. Bábierna hade emellertid lärt känna dem för vad de var och tog nu avstånd ifrån dem. Bahá'u'lláh själv gjorde allt som stod i Hans makt för att skydda sin yngre halvbror mot konspiratörernas makthungriga planer, men Azal var av en lägre natur. Han ignorerade de goda råd han fick av Bahá'u'lláh, som var hans sanna vän, och blev mer och mer indragen i intriger som inte ledde någon vart.

Hittills hade de som trodde på Báb kommit från shiia-sekten av islam. Nu, under Bahá'u'lláh ledning, kom även personer med annan religiös bakgrund för att ansluta sig. Bahá'u'lláh vederkvickte babiernas förtvinade liv. Bahá'u'lláh förbjöd våldshandlingar och babierna uppmanades att inte med våld motsätta sig något intrång på deras rättigheter. Därigenom hejdade Han den ström av laglöshet som vid en tidspunkt allvarligt hade hotet babi-samfundets integritet. Genom sin karisma, myndighet och visdom kunde Bahá'u'lláh genom Sin Gudomliga ledning återföra babierna till ett ädelt liv, präglat av harmoni och frid -- det slags liv Báb hade undervisat om under de alltför få år Han getts tillfälle till detta. Återigen levde de med tillit i sina hjärtan och deras gärningar bekräftade den tro de bar.

Under åren i Baghdad uppenbarade Bahá'u'lláh tre av sina mest kända skrifter: "Förborgade Ord"," De sju dalarna" och "Kitáb-i-Aqdas" eller "Vishetens Bok".

Bahá'í-trons Lotustempel i New Delhi visas härovan.

Mashriqu'l-Adhkár - Gryningsplatser till Guds Lov - Tillbedjans Hus

Bahá'u'lláh efterlämnade föreskrifter om att tempel för tillbedjan skulle byggas av Hans anhängare i varje land och stad. Dessa tempel gav Han namnet ""Mashriqu'l-Adhkár", vilket betyder "Gryningsplats till Guds lov". Idag kallar bahá'íerna dem för "Tillbedjans Hus", eller helt enkelt för Bahá'í-tempel. Tillbedjans Hus är kanske ett bättre namn eftersom helgedomarna står öppna för människor av alla trosinriktningar. Det är p.g.a öppenheten som alla Tillbedjans Hus har nio ingångar, och det är inte ovanligt att människor med olika religioner gifter sig i dessa tempel.

Mashriqu'l-Adhkár ska vara en niosidig byggnad krönt med en kupol och så vacker som möjligt i konstruktion och utförande. Helgedomen ska ligga i en stor trädgård prydd med fontäner, träd och blommor, omgiven av ett antal tillhörande byggnader avsedda för undervisnings-, välgörenhets- vetenskapliga, kulturella och sociala ändamål så att känslan av närhet till Gud alltid är nära förbunden med vördnadsfull glädje över naturens och konstens skönhet och med praktiskt arbete för förbättring av sociala förhållanden. Inget av de åtta tempel som hittills uppförts har ännu byggts ut i en sådan omfattning.

Ett Bahá'í Tillbedjans hus, är benämningen för ett ställe för gudsdyrkan, eller tempel, för de Bahá'í-tron. Religionens trossystem föreställer sig Tillbedjans hus som omgivet av ett antal tillhörande byggnader tillägnade sociala, humanitära, utbildande, och vetenskapliga ändamål, ehuru ingen har ännu byggts ut i en sådan omfattning. Det första stora Tillbedjans Hus byggdes i Ishqabád i Ryssland 1908, men finns inte längre kvar efter en jordbävning 1962. Under sitt besök i USA 1912 lade Bahá'u'lláhs son 'Abdu'l-Bahá den första stenen inför byggnationen av det andra Mashriqu'l-Adhkár i Wilmette vid Lake Michigan, norr om Chicago. Detta första s.k gryningstempel stod klart 1953. Sedan dess har kontientala Bahá'í-tempel uppförts i Kampala, Uganda (1961), i Sydney, Austarlien (1961), i Langehaim nära Frankfurt i Tyskland (1964), i Panama City (1972), i Apia på Västra Samoa (1984), Lotustemplet i Bahapur i New Delhi i Indien (1986). Just nu pågår konstruktionen av ett Tillbedjans hus i Santiago, Chile.

'Abdu'l-Bahá skriver:

Byggnadens mysterium är stort och kan ännu ej avslöjas, men dess uppförande är det angelägnaste företaget i dag. Mashriqu'l-Adhkár har viktiga sidobyggnader, som räknas till grundinstitutionerna. Dessa är skola för föräldralösa barn, sjukhus och appotek för de fattiga, hem för dem är oförmögna att sköta sig själva, högskola för vetenskaplig utbildning och härbärge. I varje stad skall ett stort Mashriqu'l-Adhkár byggas efter detta system. I Mashriqu'l-Adhkár kommer gudstjänster att hållas varje morgon. Det komrmer inte att finnas någon orgel i templet. I närbelägna byggnaderkommer fester, gudstjänster, konvent, offentliga möten och andliga sammnnkomstnster att hållas, men i templet skall sången vara utan ackompanjemang.

Bahá'í-samfund äger flera markegendomar där Tillbedjans hus ska uppföras i takt med att tron växer och utvecklas ytterligare. Tillbedjans Hus ska vara öppna för allmänheten och vara speciellt reserverade för gudsdyrkan. Präster och renodlade gudstjänster med musik är förbjudna. Däremot är det tänkt att andliga samlingar med läsning ur de heliga skrifterna ska genomföras varje morgon.

Tanken är att varje stad på jorden ska ha ett Tillbedjans hus i framtiden, och att religiösa bahá'í-fester ska kunna hållas i någon av de sidobyggnader som hör till templen. Idag hålls de flesta bahá'í-möten i de troendes hem eller i lokaler som hyrts.

Än så länge är det Internationella Bahá'í-samfundets resurser begränsade. Två platser intar en särställning när det gäller kommande byggen – dels i Iran, som är trons ursprungsland, dels på berget Karmel i Israel bland de andra heliga byggnaderna där. När det gäller Iran är upprättande av bahá'í-byggnader förbjudet. På Karmel markerar en pelare var Mashriqu'l-Adhkár ska byggas, men den Israeliska regeringen kan inte tillåta ett bygge då den färdiga helgedomen skulle störa radar och säkerheten vad gäller flygtrafik.

I övrigt pekade följande städer ut av Universella Rättvisans Hus 1963 (observera att inget tempel planeras i Indien, USA (exklusive Alaska), Iran, Vietnam, Kenya och Bolivia, vilka är de sex länder i världen som har flest bahá'íer):

Anchorage, Alaska
Buenos Aires, Argentina
Rom, Italy
Wien, Austria
Kingston Österrike
La Paz, Bolivia
Tokyo, Japan
Rio de Janeiro, Brasilien
Benghazi, Libyen
London, Storbritannien
Mexico City, Mexico
Yangon, Myanmar (Burma)
Meknes, Marocko

Toronto, Canada
Auckland, Nya Zeeland
Managua, Nicaragua
Bogotá, Colombia
Oslo, Noge
San José, Costa Rica
Karachi, Pakistan
Santo Domingo, Dominikanska Republiken
Asunción, Paraguay
Quito, Ecuador
Kairo, Egypten

Lima, Peru
San Salvador, El Salvador
Johannesburg, Sydafrika
Suva, Fidji

Madrid, Spanien

Paris, Frankrike

Stockholm, Sverige
Guatemala City, Guatemala
Bern, Schweiz
Port-au-Prince, Haiti
Tunis, Tunisien

Tyvärr har miljön på våra svenska sjukhus blivit alltmer ateistisk. Sjukvården är som ett träd som aldrig grönskar, som står där effektivt upprätt, men tömt på allt livsblod. Sjukvården tror möjligen att den tillämpar en slags "humanistisk empati" nu när den "befriat" vården från all religion och andlighet. Men faktum är att nedskärningarna har huggit av empatigrenen från trädet också. På de kala grenarna finns numera patienter med ursprung i många olika länder, och därmed också olika religiös bakgrund. Men de finner inte ett endaste blad att vända blicken emot, inte en kvadratmillimeter grönt som kunde stilla deras rädslor och glädja deras själar. Och nedanför det fula trädet på den grå, dammiga och hårt stampade joden står deras anhöriga, många gånger förtvivlade av sorg. De når inte upp till den sjuke eftersom de styrande i den medicinska vetenskapens namn har kapat alla låga grenar. Och ingenstans finns ett grässtrå, ett blad, en blomma som kunde glädja deras sinnen.

Någonstans, långt borta i utkanten av den kala skogen, finns en sjukhuskyrka. Den är alltför långt borta för att de sjuka, om de tar sig ner ur trädet, ska kunna ta sig dit. Och om någon anhörig mot förmodan skulle lyckas så är kyrkan stängd eller övergiven. Och skulle de finna en präst så har denne slutat tro på Gud. Så ser det ut, och jag som sett detta så många gånger vill ropa och fråga om alla har glömt att människan består av både kropp och själ. Är det inte lättare att bota och behandla, är det inte bättre för såväl sjuka och anhöriga som personal om skogen får bli grön igen och fåglarna kommer tillbaka? Är det ingen som förstår att det kan vara underbart för den dödssjuke att lämna sin kropp, men att själva döendet kan vara ytterst plågsamt och skrämmande? Är ateismen ett uttryck för viljan att förneka döden? Nej, låt skogen grönska igen! Låt det andliga och det medicinska arbeta sida vid sida. Skogen må se död ut, men under marken lever rötterna!

All sann läkedom kommer från Gud. Det finns två orsaker till sjukdom. Den ena är materiell och den andra är andlig. Om sjukdomen gäller kroppen behövs ett materiellt läkemedel, gäller den själen behövs ett andligt sådant.

Om den himmelska välsignelsen vilar över oss när vi blir botade då först kan vi bli fullt friska, för läkekonsten är endast det yttre och synliga medlet genom vilket vi erhåller himmelsk läkedom. Om inte anden blir botad, är inte kroppens helande värt någonting. Allt ligger i Guds händer och utan Honom kan vi inte åtnjuta hälsa.

Det har funnits många människor, som till slut dött i just den sjukdom, som de ägnat särskilda studier. Aristoteles, till exempel, som gjorde specialstudier över matsmältningen, dog i en magsjukdom. Aviseu var hjärtspecialist men han dog i en hjärtsjukdom. Gud är den store barmhärtige Läkaren och Han ensam har makt att ge verklig läkedom.

Alla varelser är beroende av Gud, hur stor deras kunskap, makt och oberoende än förefaller vara.

Betrakta jorden mäktiga kungar, ty de äger all världslig makt som människor kan ge dem och ändå, när döden kallar, måste de alla åtlyda kallelsen på samma sätt som bönderna utanför deras portar.

Se också på djuren, hur hjälplösa de är trots sin skenbara styrka! Ty elefanten, det största av alla djur, oroas av flugan och lejonet kan inte undfly krypets irritation. Även människan, den högsta formen av skapade varelser, behöver många olika ting för att leva. Först och främst behöver hon luft och om hon berövas den för endast några minuter dör hon. Hon är också beroende av vatten, föda, kläder, värme och många andra ting. På alla sidor är hon omgiven av faror och svårigheter, vilka hennes fysiska kropp inte ensam klarar av. Om man betraktar världen omkring sig, märker man hur alla skapade ting är beroende och fjättrade av naturlagarna.

Endast människan har genom sin andliga kraft varit i stånd att frigöra sig själv, att höja sig över den materiella världen och göra den till sin tjänare.

Utan Guds hjälp är människan lik de förgängliga djuren, men Gud har skänkt henne denna underbara kraft så att hon alltid kan skåda uppåt och bland andra gåvor kan mottaga läkedom från Hans gudomliga givmildhet.

Men ack! Människan är inte tacksam för detta högsta goda utan sover försumlighetens sömn; likgiltig för den stora barmhärtighet som Gud har visat henne, vänder hon sig bort från ljuset och fortsätter sin väg i mörkret.

Det är min innerligaste bön att ni inte skall bli lika dessa, utan i stället stadigt vända era ansikten mot ljuset, så att ni måtte bli som lysande facklor på livets mörka platser.

_________________________

O, MÄNNISKOSON! Dold i Mitt uråldriga varande och i Mitt väsens urgamla tidlöshet var Jag medveten om Min kärlek till dig - därför skapade Jag dig, inpräglade Min avbild på dig och uppenbarade för dig Min skönhet. Jag älskade skapandet av dig, därför skapade Jag dig. Älska Mig därför, så att Jag må nämna dig vid namn och fylla din själ med livets ande.
Bahá'u'lláhs Förborgade Ord

Ditt namn är min läkedom, o min Gud, och hågkomsten av Dig mitt botemedel. Närhet till Dig är mitt hopp och kärlek till Dig min ledsagare. Din barmhärtighet mot mig är min läkedom och min hjälp i såväl denna som den kommande världen. Du är i sanning den Allgivande, den Allvetande, den Allvise.
Bahá'u'lláh, Bahá'í-böner, bön 56

O, ANDENS SON!
Spräng sönder din bur, och svinga dig likt kärlekens fågel Fenix upp mot helighetens himlavalv. Försaka dig själv och förbliv, fylld av nådens ande, i den himmelska helighetens rike.

Bahá'u'lláhs Förborgade Ord, 2:38

BÖN FÖR MÄNSKLIGHETENS ENHET

O Du, som är den Barmhärtige! Du har skapat
hela mänskligheten av samma ursprung. Du har
bestämt att alla skall tillhöra samma familj.
I Din Heliga närvaro är alla Dina tjänare,
och hela mänskligheten är i skydd av Ditt
Tabernakel. Alla är församlade vid Ditt
nådebord och strålar i kraft av Din försyns ljus.

O Gud! Du är god mot alla. Du drager försorg
om alla, beskyddar alla, och skänker liv åt
alla. Du förlänar alla begåvning och fallenhet,
och alla är försänkta i Din nåds ocean.

O Du gode Herre! Förena alla. Låt religionen
försonas och gör nationerna till en, så att
de må betrakta sig som en familj och hela
jorden som ett hem. Må de alla leva tillsam-
mans i fullkomlig harmoni.

O Gud! Res mänsklighetens enhetsbaner!

O Gud! Upprätta den Allra största freden!

O Gud, foga alla hjärtan samman!

O Du gode Välgörare, Gud! Uppfriska våra
hjärtan genom Din kärleks vällukt. Upplys
våra ögon genom Din lednings ljus. Gläd våra
öron med Ditt Ords melodi, och bevara oss i
Din försyns skydd.

Du är den Mäktige och Starke, Du är den
Förlåtande, och Du är Den, som överser
med mänsklighetens brister.

'Abdu'l-Bahá, bön 62 i Bahá'í-böner.

När Báb år 1844 tillkännagav Sin kallelse, bekände sig Bahá'u'lláh, "Guds Härlighet" (f. som Mirzá Husayn 'Ali Nurí 12 nov 1817, d. 29 maj 1892) som då var i Sitt 27:e år, Öppet till den nya trons sak och blev snart erkänd som en av dess mest kraftfulla och oförskräckta talesmän.

MORDFÖRSÖKET PÅ SHAHEN

Han hade redan två gånger utstått fängelsestraff för att Han var babi och vid ett tillfälle underkastas tortyr genom bastonad. I augusti 1852 inträffade dock en händelse som ledde till ohyggliga följder för babierna. En av Bábs anhängare, en ung man som nyss lämnat tonåren vid namn Sadiq, hade varit ögonvittne till Bábs martyrdöd drygt två år tidigare. Det hade varit eb sådan fruktansvärd händelse för Sadiq att han blivit psykiskt sjuk. Han började planera för att hämnas på den som ytterst representerade makten i Iran -- shahen. En dag lyckades han komma så nära att han kunde avlossa ett pistolskott mot kungen, men i stället för att använda en kulor hade han laddat sitt vapen med hagel. Trots att några av haglen träffade shahen, orsakades ingen allvarlig skada. Ynglingen drog då ner shahen från hästen men greps omedelbart av shahens livvakter, vilka avrättade honom omedelbart.

Myndigheterna visste inte om fler babier varit med om att planera mordförsöket eller inte. Det innebar att samtliga babier som de kunde finna orätt gjordes skyldiga till attentatet. Det ohyggliga blodbad som följde inleddes med att 80 babier från Teheran dödades redan inom något dygn efter fruktansvärd tortyr. Genom tortyren fick man fram fler namn och tusentals greps och kastades i fängelse. En av dessa var Husayn Ali, som kallades Bahá'u'lláh (Guds Härlighet) av dem som kände Honom, Hans starka tro och milda sätt. Bahá'u'lláh hade ända sedan 1844 uttryckt sin starka tro på Bábs läror och haft en nära kontakt med Honom genom Hans lärjungar.

Tack vare sin familjs framskjutna ställning (hans far och farfar hade varit ministrar), och de protester som babi-massakrerna hade framkallat från västerländska ambassader, dödades inte Bahá'u'lláh utan arresterades och fördes, i kedjor och till fots, till Teheran. I stället kastades Han i den ökända Siyáh-Chál, "det svarta hålet", en djup och mörk fängelsehåla utan toaletter och vatten att tvätta sig i, ett underjordiskt rum, givetvis utan sovplatser, sprängfyllt av mördare och tjuvar som väntade på sin dom. Siyáh-Chál var ett helvete som hade inrättats i en av stadens övergivna reservoarer. Stanken kändes på en halv kilometers håll, och själva arrestlokalen fyra våningar under markytan hade golvet täckt av exkrementer, kiss och flugor och väggarna fulla av ohyra. Fångarna hade rätt att komma upp i solen några miinuter varje dag och gå några varv runt gården.

Inga anklagelser riktades mot dem och de andra babierna och några rättegångar var det aldrig fråga om. I stället fördes de av Bahá'u'lláhs trosfränder som inte avled av de sjukdomar som härjade i Siyáh-Chál slumpmässigt upp för avrättning. Ingen visste vem som stod på tur nästa gång. På Teherans gator förskräcktes västerländska observatörer av att se babioffren skjutas ur kanonpipor, hackas till döds med yxor och svärd och ledas till sin död med brinnande stearinljus instuckna i öppna sår i kroppen.

EN GUDSMANIFESTATION FÖDS

Runt Bahá'u'lláhs nacke fästes en mycket tung kedja som var så ökänd i fängelsekretsar att den hade ett eget namn. Det gick inte att ta sig upp för trapporna och ut på rastgården med denna tyngd runt halsen om inte två av de babier som var fastkedjade vid Honom stödde Honom. Hans son 'Abdu'l-Bahá, som bara var nio år, fick se sin far på rastgården vid ett tillfälle. Fadern gick med plågan ristad i ansiktet nästan dubbelvikt av kedjans oerhörda tyngd, skinnet var bortnött i nacken och runt halsen och det röda köttet grinade infekterat. 'Abdu'l-Bahá glömde aldrig någonsin denna fruktansvärda syn. När Bahá'u'lláh inte gick under så snabbt som överheten hade förväntat sig, började vakterna röra ned gift i Bahá'u'lláhs matskål. Han överlvde emellertid de drygt fyra månader Han satt inspärrad i Siyáh-Chál. Märkena efter kedjan blev kvar på Hans kropp resten av livet. Det var under dessa förhållanden och i väntan på Sin egen nära förestående död som Bahá'u'lláh fick den första antydan om Sin oerhörda livsuppgift. Han beskriver detta i Sin bok "Epistle to the Son of the Wolf:

En natt hördes i en dröm dessa upphöjda ord från alla håll: 'Sannerligen, Vi skall göra Dig segerrik genom Dig själv och genom Din penna. Sörj icke över det som har vederfarits Dig, frukta ej heller, ty Du är i säkerhet, inom kort skall Gud uppväcka jordens skatter -- människor som skall hjälpa Dig genom Dig själv och genom Ditt namn, varmed Gud har åtempplivat hjärtat i sådana som har erkänt Honom.'

Det som Mose hade upplevt genom elden, Jesus genom en duva ovanför Hans huvud efter dopet och Muhammed genom ensam meditation i en grotta, fick Bahá'u'lláh erfara när Han på grund av smärtorna och stanken inte kunde finna någon sömn i sörjan på golvet i Siyáh-Chál. Därefter kom i vågor under några veckors tid den upplevelse av Guds Uppenbarelse och överföringen av det Han förmådde bära av Guds kunskap och Guds plan:

Under de dagar då Jag var i Teherai fängelse och trots att tyngden av kedjorna skavde och den stinkande luften inte tillät mycket sömn, kände Jag under dessa oregelbundna stunder av vila som om någonting strömmade från hjässan ner över Mitt bröst, liksom en mäktig fors som störtar sig ned över jorden från toppen av ett högt berg. Varje lem i min kropp sattes i brand därigenom. I sådana stunder framsade Min mnga vad ingen människa kunde uthärda att höra.

Bahá'u'lláh hade visseligen haft en stark tro och sedan 1844 varit en av Bábs mest hängivna anhängare, men Han var inte religiöst skolad. Koranens mysterier hade Han inte större kunskap om och om andra religioner visste han just ingenting. Men efter det att Guds visdom sköljt över honom var han en Gudsmanifestation, inte solen själv men väl den spegel i vilken solen reflekterades. Från och med nu skulle Han spela en central roll i den Gudomliga planen. Det var ingenting Han hade sökt, det var "ingenting av egen fri vilja":

Jag var bara en man lik andra, sovande i min bädd, då se, den AUhäriiges fläktar svepte över Mig och gav Mig upplysning om allt som har varit. Detta kommer inte från Mig Utan från En som är Allsmäktig och Allvetande. Och Han bad Mig upphäva Min röst mellan jord och himmel, och för detta vederfors Mig vad som har kommit varje tänkande människas tårar att flöda. De bland människorna gängse vetenskaperna studerade Jag inte. Deras skolor besökte Jag inte. Fråga i den stad där Jag bodde, så att du kan försäkra dig om att Jag inte hör till dem som talar falskt.

Efter det att Gud gjort Honom till Sin uppenbarare och Sitt budbärare för vår tid, blev det till slut bevisat att Bahá'u'lláh inte hade någon delaktighet i attentatet mot shahen. Den ryske diplomatiske representanten, som kände Honom väl, intygade renheten i Hans karaktär. Dessutom var Han så sjuk, att man trodde Han skulle dö. I stället för att döma Honom till döden beslutade shahen därför att Bahá'u'lláhs rikedomar och egendomar godtyckligt skulle konfiskeras, och att Han och Hans familj omedelbart skulle förvisas till Irak, som då tillhörde det Osmanska (Turkiska) riket. Resan till Bagdad påbörjades den 12 januari 1853 och Bahá'u'lláh följdes av Sin familj och en mängd andra troende. Resesällskapet, av vilka många var förvagade av sjukdomar, fängelsevistelser och tortyr, led fruktansvärt av köld och andra vedermödor under den långa vinterresan och anlände till Bagdad i nära nog utblottat tillstånd.

Denna förvisning var början till 40 års exil, fångenskap och bitter förföljelse. Så fort Hans hälsa tillät det prioriterade Bahá'u'lláh behoven hos det babi-samfund som samlats i Bagdad, en uppgift som hade pålagts Honom som den ende verksamme bäbi-ledaren som överlevt massakrerna. snart rådde frid och lycka bland babierna. Detta tillstånd blev dock inte långvarigt. Bahá'u'lláhs yngre halvbror, Mírzá Yahyá, även känd som Subh-i-Azal, fanns också i Bagdad och kort efteråt började tvister uppstå, i hemlighet underblåsta av halvbrodern, liknande den söndring som en gång hade uppstått bland de första kristna. Dessa meningsskiljaktligheter var mycket smärtsamma för Bahá'u'lláh eftersom Hans hela livsmål efter att ha fått kunskap om Guds vilja var att befrämja enhet bland människorna i världen. Omkring ett år efter ankomsten till Bagdad begav sig därför Bahá'u'lláh ensam ut i Kurdistans ödemarker utan att ta med sig något annat än en extra omgång kläder.

Bahá'í-trons vagga är Iran. Bahá'íerna är den största minoriteten i det shiia-muslimska Iran. De är ungefär 460 000.

Bilden här ovanför färeställer 16-åriga Mona Mahmúdnizhád som hängdes som straff för att hon som Bahá'í-troende tillsammans med nio andra lärarinnorhade undervisat ett antal bahá'í-barn i hemmet. Bahá'íer har nämligen inte rätt till någon skolgång i Iran.

Förföljelserna av bahá'íer upphörde inte med att Báb och tiotusentals andra mördades på 1850-talet. Det blev avsevärt sämre för bahá'íerna efter den islamistiska revolutionen i Iran 1979 och ayatollornas makttillträde. Relativt snabbt drogs i pricip alla offentliga tjänster och service in för Irans bahá'íer, trots att dessa betalade skatt som alla andra. Muslimer kan gå in i en bahá'í-familjs hus och misshandla och kasta ut familjen, för att sedan ta över huset och all lös egendom och lämna bahá'í-familjen utblottad. Polisväsendet och domstolarna hjälper inte bahá'íerna -- rättssystemet är inte längre till för dem. Inte sjukhusen och skolorna heller. Däremot arresteras bahá'íer slumpmässigt, och många torteras och avrättas. Överlevande spädbarn kan adopteras bort till välbärgade muslimer som inte kan få egna barn (eller söner, eftersom dessa betraktas som mycket mer värdefulla än döttrar).

Det har inte hjälpt att FN, Amnesty och en rad människorättsorganisationer protesterat år efter år och skrivit hundratals rapporter. I Iran kan bahá'íerna behandlas hur som helst utan att någon sätter stopp för dem. Situationen påminner lite om hur tibetanerna har behandlats och fortfarande behandlas sedan kineserna ockuperade Tibet. Liksom buddhisterna i Tibet så tar aldrig bahá'íerna till våld för att skydda sig. Enligt Bahá'u'lláhs läror ska bahá'íer alltid lyda regeringen i det land de bor i om regeringen är rättfärdig. Och om regeringen inte är rättfärdig så får inte bahá'íerna slå tillbaka, använda våld eller på något sätt skada andra människor.

Den 18 juni 1983 blev tio unga bahá'í-kvinnor i Bábs hemstad Shiráz i Iran avrättade. Av de tio kvinnor som torterades och hängdes 1983 var 16-åriga Mona Mahmúdnizhád yngst. Brottet kvinnorna hade begått bestod i att de hade undervisat andra bahá’íers barn eftersom dessa som bahá'íer i Iran inte har rätt till någon utbildning alls -- vare sig 6-åringar eller 20-åringar som vill ha en universitetsutbildning. Mona hängdes på egen begäran sist av de tio lärarinnorna. Hon ville be för de övriga nios själar alltertersom de dog. Monas öde uppmärksammades så småningom internationellt. Nu uppförs pjäser om hennes korta liv och starka tro, och på UTube på Internet finns åtminstone två videor att se på: "The Angel of Shiraz" och "The Angel of Iran.

När det slutligen var Monas tur att hängas haltade hon med (på grund av piskrappen) svåra smärtor och blödande fotsulor ut på fängelsegården och upp till galjen. Där kysste hon repet, tog av sig slöjan och lade själv snaran om sin hals -– förvissad om att hon skulle ta steget till en innerligare samvaro med Gud.

Anledningen till att dödsstraffet tillgreps var att kvinnorna trots tortyr vägrade avsäga sig sin Bahá’í-tro. Dessa avrättningar väckte internationell avsky och kändes för många ovanligt frånstötande eftersom det i regel bara är manliga bahá’íer i Iran som brukar avrättas -- och brottet är enbart att de har en annan tro än majoriteten i landet. Myndigheternas mord på lärarinnorna ledde till skarpa protester från världssamfundet, som uppmanade den iranska regimen att införa grundläggande mänskliga rättigheter för bahá’íerna. Omvärldens påtryckningar medförde att antalet avrättningar åtminstone tillfälligtsvis minskade. Bahá’íerna nekas dock fortfarande grundläggande rättigheter som rätt till utbildning, anställning, att hålla möten, att få polishjälp och det rättsskydd som andra iranier har. Bahá’í är en inhemsk religion i Iran och är som sådan betraktad som hädelse och har förbjudits av de shia-muslimska religiösa ledarna.

Alla muslimska iranier hatar inte bahá'íerna. Faktum är att en majoritet, men en mycket tyst sådan, anser att det är grova övergrepp som begås. Det finns muslimer som i det tysta hjälper bahá'íerna, universitetslärare som på kvällstid i hemlighet undervisar bahá'í-ungdomar i sina hem. Det finns också många muslimer, kristna, judar och zoroastrier som lider svårt i Iran på grund av det nyckfulla och rädda andliga väktarrådets tyranneri. Det finns få vetenskapliga förklaringar till de muslimska ledarnas bahá'í-hat. Bahá'íerna försvarar sig inte ens, vilket babierna kunde göra fram tills dess att Bahá'u'lláh omvandlade Babi-tron till Bahá'í på 1860-talet. Den enda förklaringen till de muslimska ledarnas och deras myndigheters övervåld och förtryck är kanske att Bahá'í står för framtiden, en positiv framtid för mänskligheten, medan Islam tillhör det förgångna -- och att det muslimska prästerskapet i Iran har insett detta och därför fruktar Bahá'í mer än någonting annat.

Enligt Bahá'í är Himlen inte en plats utan ett själens tillstånd efter kroppens död. Det "himmelska" handlar om i vilken grad själen är i samklang i Gud på sin fortsatta resa mot innerlig samvaro -- eller enhet -- med Gud. En människa som begått många onda gärningar under sitt liv och aldrig sökt förlåtelse kan finna att hennes själ är så långt från Gud och det heliga att livet efter döden snarare är ett helvete. Det onda är frånvaron av det goda, helvetet är andliga dödsryckningar efter ett liv utan positiv näring till själen, Satan är ett totalt avskärmande från Gud och det goda och det heliga.

I det dekadenta och korrumperade Iran på 1800-talet var det så illa ställt att man nästan kan tala om en total andlig död. Det är därför inte konstigt att det var just i Iran som sökandet efter en förändring var som störst och att Gudsmanifestationerna Báb och Bahá'u'lláh framträdde just där. Det är heller inte konstigt att de fick Satans arméer emot sig. Äkta tro skrämde nämligen livet ur de myndigheter och det prästerskap som bara tjänade sig själva, och det var inte svårt för präster och myndigheter att dupera kuvade och på sin religion bestulna människor till rasande lynchmobbar som var redo att slakta alla babier de stötte på.

Innan Báb fängslades anordnades flera offentliga debatter där ledar-mullorna färgäves försökte bevisa att Báb hade fel. Vahíd, som sades vara Irans visaste man och shahens konsult, sändes till Báb för att övertyga Denne om att Han måste ha fel. Det mötet slutade med att Báb omvände Vahíd, som förklarade för shahen att "sådan är den övertygelse jag uppnått att intet kan rubba min tro på storheten i Hans sak". Vahíd blev martyr några år senare. Ögonvitnen berättar:

I staden Yazd hade Vahid, "den visaste bland perser", avslutat fyrtio dagars massundervisning. Vahid förkunnade Bábs lära i moskéerna, på gatorna och på torgen. Kort sagt, varhelst han kunde finna lyssnare. Hans fiender rapporterade: "Fastän hans lyssnare stod i rang med de mest uppsatta doktorerna i juridik i Yazd, lät inte en enda av dem höja ett ord till protest. Genom denna tystnad är de ansvariga för den våg av entusiasm, som nu sveper över staden..." Fienderna övertygade guvernören att om inte Vahid hindrades så skulle staden revoltera. Efter lång tvekan lät denne kommendera ett regemente med soldater att omringa Vahids hem. (...) Med fem vänner infann sig Vahid hos guvernören. Under tre dagar talade han till dem om Báb. De låtsades lyssna, men smidde istället planer för en komplott (...) Turbanen rycktes från Vahids huvud och lindades kring hans hals. Han slets till marken och bands vid sadeln på en häst. Djuret piskades och offret släpades längs gatorna. Kvinnor dansade runt hans döda kropp till den stegrade rytmen från trummor och cymbaler. "De stenade och slog till döds den olycklige mannen. Därefter skar de av hans huvud, stoppade det med gräs och skickade det som en trofé tiU Shiráz. Den frenetiska folkhopen gjorde likadant med Vahids kamrater. Det var festdag i Shiráz. Basårorna var prydda med flaggor och glädjen var allmän. Plötsligt blev där total tystnad. Folket i den staden fick skåda en fasansfull karavan, bestående av trettiotvå kameler, var och en bärande på en olycklig fånge, en kvinna eller ett barn. bundna och kastade på tvären över sadlarna, liksom knyten. Vid sidorna gick soldater med ett människohuvud uppstucket på var och en av sina långa lansar. Vahids martyrskap inträffade endast tio dagar före Bábs martyrdöd.

Kvinnor slets från sina män och våldtogs innan de folkmassor som prästerskapet retat upp stenade dem, brände dem eller styckade dem bit för bit. Ett populärt nöje var offentliga avrättningar där babier, och senare bahá'íer slängdes till tigrar och lejon eller bands och stoppades i stora kanoner och sköts iväg. Poeten Tahirih, en av Bahá'í-trons kvinnliga förgrundsgestalter mördades genom att en vakt pressade ner en schal i hennes hals medan två andra vakter höll fast henne. Sedan slängde de ner henne i en torrlagd brunn. Hon var illa skadad, döende, men lyckades ändå få i sig tillräckligt med syre. När de tyckte att hennes död gick för långsamt kastade de ner stenar i brunnen tills hon var helt täckt av stenar. Mulla Husayn -- Bábs första lärjunge -- dog 1849 av ett skott i bröstet, och det var en lindrigare död än många andra babier fick.

De sista åren under 1840-talet och 1850-talet i Iran var som om alla grymheter under den kristna inkvisitionen koncentrerats till ett enda decennium. Det var som om Satan själv hade förhäxat vanliga människor och fick dem att agera som demoner. Torterarna arbetade dygnet runt för att få tillfångatagna babier att avslöja namnen på fler. I olika fängelser, men även offentligt på gator och torg, slets kläderna av fångarna, de bands vid stolpar och piskades till döds. Báb själv piskades i ansiktet och under fotslulorna efter en skenrättegång innan Han sköts den 9 juli 1850. Likheten med Jesus död är slående, och i stort sett alla uländska ambassader i Iran reagerade mot hur babierna behandlades.Man tände eld på skägget och håret på martyrerna och genomborrade deras näsor så att rep kunde trädas genom detta hål. Sedan släpades de efter hästar genom städernas gator.

Alla Bábs lärjungar -- "Den Levandes Bokstäver -- utom en dog. De flesta dödades på samma plats som Mulla Husayn. Tillsammans med flera hundra anhängare hade de förskansat sig vid Tabarsí, omringade av två regementen, infanteri och kavalleri. Nio av Bábs första arton lärjungar föll vid Tabarsi tillsammans med hundratals andra babi-troende. Bábs 18:e och siste av "Den Levandes Bokstäver var Quddús. Denne blev kedjad och tvingades att vandra till Bárfurúsh, sin egen födelsestad. Chefs-mullan lät uppegga folket till hysteri. De slet kläderna av fången. Han fördes barfota genom gatorna, tyngd av kedjor. En larmande pöbel började smäda och spotta på honom. Vid midnatt lät en hängiven vän fora samman vad som återstod av Quddús brända och lemlästade kropp.

Nyheten om Bokstävernas och de övriga babiernas död nådde Báb, som satt fängslad i Chihríq-fängelset. Han kunde varken äta eller skriva på åtskilliga veckor. Snart var tiden inne för Bábs egen död. Tiotusentals babier hade mördats. En av de få ledande babier som fanns kvar var Husayn Ali -- senare känd som Bahá'u'lláh -- från Teheran. Det fanns en löpande kommunikation mellan Báb och Bahá'u'lláh genom Bábs lärjungar. Báb bad följande bön för Bahá'u'lláh, som snart få sin förmåga till uppenbarelser från Gud och sedan axla ansvaret för tron:

"Helga Du, O min Gud", bad Båb, "hela detta Träd åt Honom. Jag önskar ej att detta Träd skall bära någon gren, blad eller frukt, som icke böjer sig ned för Honom på Hans Uppenbarelses dag. Och skulle Du se, O min Gud, någon gren, blad eller frukt från mig, som inte böjer sig ned för Honom på Hans Uppenbarelses Dag, hugg av den, o min Gud, från detta Träd, ty den är icke av mig."