I januari 1853 släpptes Bahá’u’lláh efter att ha uthärdat drygt fyra månader i Irans mest fruktansvärda fängelse. Han utvisades för att aldrig mer återvända till Iran. Bahá’u’lláh anlände till Baghdad i Mars år 1853. Hans fysiska styrka var tillfälligt försvagad. En flyktig betraktare kunde ha tagit Honom för en man som nalkades slutet. Irans hov och prästerskap var också förvissade om att Bahá’u’lláh var dömd till tidig död. Men Han överlevde alla de mödor Han utsattes för, och så snart Han fått krafterna tillbaka efter den fruktansvärda fångenskapen och den plågsamma resan, stod Han upp för att åter samla och vederkvicka Båbs hemsökta och splittrade samfund. Det var det beslut Han kommit fram till i Teherans fängelsehåla.

Bábierna befann sig verkligen i ett bedrövligt skick. Bedövade av de dödshugg som tilldelades dem av den skoningslöse fiende som mördat Báb och 20 000 av Hans anhängare, och dessutom söndrade av inre stridigheter, höll samfundet på att krossas. Báb hade klart och med ett mycket uttrycksfullt språk förutsagt den nära ankomsten av Honom som Gud Skall Låta Uppenbara, den Världsundervisare som skulle fostra och vägleda mänskligheten på ”Dagarnas Dag”. Många gjorde vid denna tid anspråk på den ställningen. På så vis blev en del av Bábierna uppdelade i stridande grupper, som var och en stödde en av dessa självutnämnda messias.

Bábi-samfundets formelle ledare, Bahá’u’lláhs halvbror, Mirzá Yahyá, betitlad Subh-i-Azal eller Evighetens Morgon, var oförmögen att ta itu med de sönderslitande krafterna. Knappt hade Bahá’u’lláh hunnit påbörja uppgiften att rädda Bábierna ur deras egensinnighet förrän Subh-i-Azal, sporrad av några själviska individer, som valt att använda denna redan misskrediterade person för sina egna lömska syften, började stå i vägen för Bahá’u’lláhs välvilliga ledning. Så våldsamt blev motståndet under ledning av Subh-i-Azal, att Bahá’u’lláh beslutade sig för att dra sig tillbaka från stridsplatsen.

En morgon var Han försvunnen. Han sökte sig en hemvist i Kurdistans öknar och bergstrakter. Sådan avskildhet från människors sällskap har alltid förekommit i Guds Uppenbarares liv. Moses gick ut i Sinai-öknen. Buddha sökte sig till Indiens ödsliga trakter, Kristus genomströvade vildmarken, Muhammed vandrade över den arabiska öknens stekheta sand och övernattade i grottor.

Bahá’u’lláhs självpåtagna förvisning var en prövning. Om Han var den ende ledsagaren med förmåga att visa Bábierna den rätta vägen, den Ende som kunde återskänka dem deras inre frid, deras vision, deras lugn, deras tro och beslutsamhet, skulle tidens gång och Hans frånvaro slutgiltigt visa det. Och tiden gav sitt otvetydiga svar. Så här skriver Han om de dagarna:

”Ty ett antal människor som aldrig har inandats rättvisans vällukt har rest upproriskhetens fana och har ingått förbund mot Oss. På alla sidor bevittnar Vi hotet från deras spjut, och i alla riktningar igenkänner Vi skaften på deras pilarar. Detta trots att Vi aldrig yvts över någonting. Inte heller sökte Vi företräde framför någon själ. För var och en har Vi varit en alltigenom godhjärtad följeslagare, en ytterst överseende och tillgiven vän. I de fattigas sällskap har Vi sökt deras gemenskap, och bland de högt uppsatta och lärda har Vi varit ödmjuka och undergivna. Jag svär vid Gud, den Ende Sanne Guden! Hur smärtsamma än de olyckor och lidanden varit som fiendens hand och Bokens folk tillfogade Oss, förbleknar de alla till ytterlig intighet i jämförelse med det som vederfarits Oss genom dem som påstår sig vara Våra vänner.”

Gradvis spred sig ryktet om Bahá’u’lláh i Sulaymániyyih-trakten, Ingen i grannskapet kände till Hans identitet, men alla fångades av Hans godhet och visdom. En del tog Honom för en anhängare av en Sufi-orden. Han var känd under namnet Darvish Muhammed. Cirkeln vidgades och även i Baghdad fick man höra om den vise eremiten som framträtt i den bergiga områdena i norr. Man talade om Hans kunskap, mildhet, fromhet och uppseendeväckande skarpsinne, Berövade Bahá’u’lláhs råd och nedsjunkna i konflikternas och oenighetens träsk, längtade Bábierna efter Hans ledning, men utan att veta var de skulle efterforska Honom, När några av dem hörde talas om den vise mannen i Sulaymániyyih, urskiljde de genast bakom den slöjan Bahá’u’lláh själv och skickade ut kurirer för att finna Honom och ödmjukt be Honom om att komma tillbaka.  Bahá’u’lláh blev förvånad över att se dem, men Han visste att Han var tvungen att besvara kallelsen. Detta var Guds röst, Försynens plan. Tiden hade visat Hans oumbärlighet för Bábs samfund.

Den 19 Mars 1856 återvände Bahá’u’lláh till Baghdad, Hans frånvaro hade varat i två år. Hans makt, Hans ord och Hans myndighet välkomnades hädanefter med glädje av majoriteten av Bábierna.

Det är ett faktum att alla som är gripna av Gud alltid blir prövade i öknen. För några få kan det vara en öken i bokstavligt avseende, för andra blir det en öken i symbolisk eller andlig bemärkelse. Men alla kommer på ett eller annat sätt att förr eller senare genomgå öknens prövningar och luttring, dess anfäktelser i ensamhet bland vilda djur. I denna vår öken kommer det att avslöjas om vi enbart söker Gud eller om vi söker både Gud och något annat. I dess ensamhet kommer vi ofta att känna oss helt uttorkade och kraftlösa, utleda på allt vi gör och förut ansåg som viktigt men nu upplever som meningslöst. Men det är just i ett sådant tillstånd som vi kan förverkliga och bevisa att Gud sannerligen är centrum i vårt liv.

Genom de tre synoptikema vet vi att Jesus efter att ha döpts av Johannes, vistades fyrtio dagar i öknen och frestades av djävulen. De skriver att det var Anden som drev Jesus ut i öknen (jfr Mark 1:12). Frestelserna var alltså inte något ovidkommande för Jesus. De kom inte av en slump. Anden ville att de skulle höra till hans liv som de hör till våra liv.

Det är i öknen som kampen mot djävulen och hans frestelser avgörs. Öknen är den plats där alla flyktförsök blir lönlösa, därför att man varken kan gömma sig eller skydda sig. Öknen har inte något annat att ge än ensamhet. I öknen fmns ingen som förstår, ingen som lever med, inte ens någon som motsäger oss. Öknen är den plats där vi inte kan prestera något utan bara vara. 

Kanske är det den värsta prövningen att inte kunna åstadkomma något, att bara vara  utan att kunna göra något. Också Jesus, som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd (jfr Hebr 4:15), har genomgått människans ökenprövningar. Han tillbringade fyrtio dagar i öknen. Talet symboUserar en längre obestämd tid som han, enligt Markus, tillbragte bland de vilda djuren (jfr 1:13), Närvaron av vilda djur ger människan i öknen en ännu större känsla av ensamhet och sårbarhet. Men i denna anfäktelsens och prövningens tid var Jesus ändå inte övergiven, Evangelisten skriver att änglama betj anade honom" (Mark 1:13). När människan genomlider öknen för himmelrikets skull är hon visserligen ensam men aldrig Övergiven eftersom änglama tjänar henne, vilket innebär att hon får hjälp av Gud genom att Han uppenbarar sig för henne. Därför har Bibeln alltid betraktat öknen som en privilegierad plats dit Gud vill locka människan för att möta henne och tala Ijuvligt till henne" (jfr Hos 2:14).