Är det så att de beslutande inte känner till att det finns gamla som är allvarligt sjuka; som ibland snabbt måste få medicinsk hjälp? Frågan ställer Kent Lundholm i en debattartikel i Västerbottens-Kuriren, efter att under sommaren ha återvänt till arbetet som sjuksköterska, efter femton år i andra yrken, och fått uppleva hur sköterskerollen förändrats.

"De gamla som är allvarligt sjuka ska i allt större utsträckning bo och få vård i hemmet eller på mindre inrättningar. Den sjukvårdande kompetensen ska i allt högre grad skötas av bilbuma "satellitsköterskor". Man rustar alltså ner de mer högintensiva vårdinrättningarna, sjukhemmen, för att sprida ut de gamla till mindre enheter runt om i staden. Är det så att de beslutande inte känner till att det finns gamla som är allvarligt sjuka; som ibland snabbt måste få medicinsk hjälp? (...)  Isklla fakta är att jag som sjuksköterska kan tvingas bli domare över liv och död. Ett lungödem fixar man - men om två får lungödem, samtidigt? Då tvingas jag fatta beslut om vilken av dem som håller på att drunkna i sina egna kroppsvätskor som först ska få vård. Även om jag kallar på ambulans till den "andre" så är det troligtvis för sent."

Nej, kommunerna och landstingen har inte råd med de äldre, och knappast med yngre sjuka heller. Detta är ytterligare ett exempel på det förfall och den röta som enligt Bahá'í-läran präglar den nuvarande världsordningen. Det finns emellertid inga skäl till att sitta still och vänta på att den nya världsordningen, med dess helt annorlunda syn på allt från medmänsklighet till ekonomi, ska vecklas ut. Åtminstone inom Baha'i-tron finns budet att tjäna sina medmänniskor. Även om en Baha'i-troende ägnar nästan all sin fritid åt att undervisa om Baha'i-tron och till att hjälpa till att bygga den nya världsordningen, så får detta inte hindra henne från att tjäna sina medmänniskor. Jag vet inte hur det är i andra religioner, men inom Baha'i-tron tjänar 'Abdu'l-Bahás liv och gärningar som en förebild för alla troende. Före, under och efter Första världskriget hjälpte han gamla, sjuka och behövande; dels på makroplanet genom att planera och göra insamlingar för Haifa-regionens överlevnad under de kommande svåra åren (och för detta blev han adlad av engelsmännen), dels på mikroplanet genom dagliga besök hos gamla och sjuka, genom samtal och en slant till mediciner och livsmedel.

Det ställs mycket stora krav på bahá'íerna, som måste föregå med gott exempel. När 'Abdu'l-Bahá översatte Jesus Kristus lag om att älska varandra till vardagsetik sade Han att man visar att man älskar sina medmänniskor på bland annat följande sätt:  

Att vara en orsak till hälsa för varje sjuk, en tröstare för varje sorgsen, ett angenämt vatten för varje törstig, ett himmelskt bord för varje hungrig, en stjärna på varje horisont, ett ljus till varje lampa, en budbärare för var och en som längtar efter Guds rike .”

 

När hans egen far – Bahá'u'lláh – blev gammal uppoffrade sig 'Abdu'l-Bahá och hans systrar för att göra den gamles liv lättare. När 'Abdu'l-Bahá själv blev gammal tog hans barn hand om honom. Men det var också så att världen stod i kö för att hjälpa. Att återgå till ett system där barnen eller barnbarnen har allt ansvar för sina gamla är ingen lösning, däremot måste mänskligheten få upp ögonen för att alla gamla är våra gamla, alla sjuka är våra sjuka, alla barn är våra barn. Sådana värderingar kommer att genomsyra det framtida världssamhället, så det är inget misstag att börja öva redan nu.

Bahá'í Vidád 

Its gateway quits this rack.

The guest libels the accent.

The shame overlooks the torn coat.

The birthday imagines the gate.

The invalid pauses without the planet!

When will his symptom accommodate the knight?

A whim hunts the expert.

How does a prefix advance?

When can the machine profile the volume?

A barrier scratches beside the twin institutions.