Att tro sig vara "En" är verkligen ett mycket dåligt skämt; denna fåfänga illusion finns olyckligtvis inom var och en av oss. Att anstränga sig för att uppnå inre enhet är förmodligen det enda sättet att bli en hel människa.

Inom var och en av oss alla finns det många tusen olika individer, olika personer, Jag eller folk som grälar med varandra, som slåss för att få den högsta positionen och som inte har någon som helst ordning eller harmoni. Sorgligt nog tror vi alltid det bästa om oss själva, det faller oss aldrig in att förstå att vi inte ens äger en sann individualitet. Vi tror oss ha en enda egen vilja, när vi egentligen har många olika viljor. (Varje Jag har sin egen). Den tragiska komedin i hela denna Inre Mångfald är förfärlig; de olika inre viljorna kolliderar med varandra, de lever i ständig konflikt, de verkar i olika riktningar. Om vi hade en sann Individualitet, om vi ägde en Enhet i stället för en Mångfald, skulle vi också ha en kontinuitet i våra föresatser, ett vaket medvetande, en egen individuell vilja.

"Bed om att era a hjärtan må bliva avskurna från era egna jag och från världen, så att ni måtte erhålla bekräftelse från den Helige Ande och fyllas av Guds kärleks eld." uppmanar oss 'Abdu'l-Bahá enligt May Bolles Maxwell i An Early Pilgrimage. Han fortsätter: "...Jag säger er, att vemhelst som står upp för Guds Sak vid denna tid, kommer att fyllas av Guds Ande och att Han kommer att sända Sina härskaror från himlen för att hjälpa er, och att ingenting kommer att vara omöjligt för er om ni har tro. Och nu ger Jag er ett påbud som skall vara såsom ett förbund mellan er och Mig - på det att ni måtte ha tro; att er tro skall vara så fast som klippan, att ingen storm kan rubba den, att ingentirig kan störa den, och att den kan utstå alla ting ända fram till änden... Så, som ni har tro så skall era krafter och välsignelser vara. Detta är jämvikten - detta är jämvikten - detta är jämvikten."

Många håller sig tysta i det yttre, men med sin inre tunga flår de sin medmänniska levande. Det giftiga och ondskefulla pladdret skapar inre förvirring. Om man observerar det felaktiga inre pladdret kommer man att se att det utgörs av halvsanningar, eller av sanningar som relaterar till varandra på ett mer eller mindre felaktigt sätt, eller något som har lagts till eller utelämnats. Till råga på denna stora kränkning sympatiserar vi alltid med oss själva, med vårt Ego som är oss så kärt, och vi känner antipati och till och med hat mot dem som inte sympatiserar med oss. Vi älskar oss själva för mycket. så länge som vi fortsätter att vara inlindade i "självsympatin", blir någon som helst utveckling av jämvikten mer än omöjlig. Vi behöver, oavsett vilken religion vi bekänner oss till – till och med om vi inte är troende alls – lära oss att se från andras synvinkel. Det är ytterst angeläget att vi lär oss att sätta oss i andras ställe. "Därför allt vad i viljen att människorna skola göra eder det skolen i och göra dem" (Matt. 7:12).

Herrens bön har sagt: "Förlåt oss våra skulder såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro". Bahá'u'lláh går ett steg längre och säger åt oss att överhuvudtaget inte nudda vid tanken på att någon skulle vara skyldiga oss något. Om vi anser att ett antal människor är skyldiga oss något, håller vi fast vid en lag som Bahá'u'lláh har upphävt. Barmhärtighetens lag är ett högre inflytande än den våldsamma människans Lag: "Öga för öga, tand för tand". Det är ytterst angeläget och nödvändigt att vi glömmer vad folk är skyldiga oss, eliminerar varje form av självbeaktande från vårt psyke. o: förargelse, negativa sinnesrörelser, oro på gmnd av oförätter som man orsakat oss, häftighet, avund, oupphörliga påminnelser om skulder, o.s.v i all oändlighet. Och detta är möjligt att uppnå om vi ber om det. Guds kärleks eld kan bränna bort känslan av att folk är skyldiga oss något, sedan kan vi möta våra medmänniskor i en anda av tjänande.

Om vi vill förvandla oss själva radikalt måste vi offra våra egna lidanden. Att ta oss ur denna olycka, ur denna omedvetenhet, ur detta beklagansvärda tillstånd som vi befinner oss i, är endast möjligt genom att dö i oss själva. Hur skulle vi kunna vakna utan att först dö? Endast genom döden konmier det nya! Om fröet inte dör, föds inte växten. Den som vaknar upp på riktigt förlänas därför fullständig jämvikt.    

Denna blogg från Umeå är faktiskt tillsammans med Word-Hoard of a Wanderer (http://www.mykgerard.com/shamsi/) i Reykjavik den nordligaste Bahá'í-bloggen i världen! I alla fall enligt den karta som presenteras på http://bahainine.com/.

Begreppet progressiv religion är inte så svårt som det kan verka. Det är helt enkelt ett sätt att se på religion och ett sätt att tro. Illustrationen ovan visar tre sätt att betrakta religionen och tro. Man kan som i fig. 1 se Kristendom, Islam, Judendom, Buddhism, Sikhism, Hinduism, Bahá'í och andra religioner som åtskilda religioner. De kan vara mer eller mindre besläktade och kan ha lånat lärosatser av varandra, men de ses som unika och som "den rätta tron" av dess anhängare. Majoriteten av jordens befolkning betraktar religionen på detta sätt.

I figur 2 handlar det om att låna in lämpliga trossatser och ritualer ur ett urval av religioner och genom sammanslagning utveckla en ny religion. Det kallas för synkretistiska religioner, och det är möjligen Mani (cirka 216–276) som historiskt sett lyckats bäst med det. Manikeismen var under en tid en världsreligion som hotade kristendomen, med utbredning från Kina till Nordafrika. Mani gjorde så att han förenade drag från kristendomen, buddhismen, zoroastrismen och en del judendom och gnosticism, och byggde på så sätt en egen skriftreligion om sju böcker med olika titlar. Mani förföljdes av det zoroastriska prästerskapet och led slutligen martyrdöden.

Figur 3 åskådliggör Bahá'í-lärans progressiva religionsuppfattning. Mänskligheten är ett släkte som utvecklas på alla områden, även på det andliga. Gud har därför, när tiden varit inne i en utvecklad region av världen, sänt Manifestationer som förkunnat Guds vilja samt satt igång en viss process som påverkat mänsklighetens historia och andliga utveckling, och som ytterst syftar till att leda fram till nästa Manifestation. Gudsmanifestationerna är inga profeter som förutsäger världens utveckling. De kan mer liknas vid förmän åt Gud som arbetsgivare, och en arbetsgivare och en förman förutspår inte att arbetet ska vara färdigt vid en viss tidpunkt; de ger order om det och förväntar sig att arbetet ska utföras.

Vi känner inte till några tidigare Manifestationer än Moses, Krishna och Zarathustra, men det torde ha funnits hundratals. Vår tids Manifestation är Bahá'u'lláh, och ytterligare Manifestationer kommer efter Honom. Som framgår av figur 3 kan vi inte tro på Bahá'u'lláh och Bahá'í om vi inte också tror på alla de tidigare Manifestationerna. En Baha'i-troende är således även kristen, muslim, mosaiskt troende, buddhist, etc. Enligt Bahá'í-lärans progressiva religionsuppfattning hade inte Bahá'u'lláh kunnat komma om inte de andra Manifestationerna hade lagt grunden.

Det unika med Bahá'í-eran är att Gud för första gången i världshistorien (så vitt vi känner till) har sänt en Manifestation som vänder sig till hela jordens befolkning.